PRESENTATION De båda reklamexperterna från Stockholm lutade sig bakåt i var sin skinnfåtölj och lade var sitt välbenade och uppmärksamma huvud på sned för att bättre kunna se saken så att säga i publikperspektiv. Saken var en hög, smärt, förgylld kvinnofigur av trä med lätt stiliserad hållning: bakåtböjd i höftleden, skuldror och hals framskjutna, armarna mjukt och en smula tafatt lyfta till en åtbörd, som egentligen inte uttryckte någon som helst själsrörelse, varken fruktan, längtan eller glädje, men däremot gladde ögat med ett spel av fina, smältande linjer. – Ja, sade herr Landers, det var en vacker kvinna. Den berömde reklamartisten Siegfried Kauz vände sitt skarpa rörliga ansikte mot den talande och lät sina små ögon spruta övertygande gnistor. – Inte alls, förklarade han, det är ingen kvinna alls. Det är en gudinna. Landers skrattade. – Reklamens gudinna kanske? Eller modernas? Hon ser då inte ut att vara skapad för kläder, tycker jag? Kauz lutade sig fram med hemlighetsfullt allvar. – Ni står framför en gudinna av högre rang, sade han. Detta är Astarte själv, som begär kroppar och själar som offer. – Jag har den djupaste veneration för Astarte, sade Landers och gjorde en artig bugning mot den vackra skyltdockan. Jag har bara aldrig tänkt mig, att en gudom som hon skulle nedlåta sig till att gå i reklamens tjänst. – Vår tid är en förvärldsligandets tid, sade artisten och ryckte på axlarna som till ett spefullt beklagande. En affärsman måste ju utnyttja själva gudarna. Och vilken av gudarna är mäktigare än hon? Himmel och jord ligger för hennes fötter. Men om nu affärsmannen förstår att binda henne i sin tjänst, har han inte då fått den starkaste och listigaste av alla medhjälpare? Säkert. Och mer eller mindre har väl affärsmän i alla tider sökt hennes hjälp – men medvetet, rationellt utnyttja hennes gudomliga kraft, det har man inte kunnat förrän i våra dagar. Sekulariseringens triumf! Reklamens triumf! Han gjorde en smeksam rörelse i luften utmed dockans sidokontur. Den på en gång känsliga och brutala handen tycktes utföra det sista fullbordande greppet i en väl genomtänkt skapelseakt. – Ni säger, att hon inte tycks vara skapad för kläder, fortsatte han. Det är en alldeles riktig iakttagelse. Hennes armar är lyfta för att låta tygerna falla som draperier utefter kroppens linjer – utan att helt skyla nakenheten, utan att helt blotta den. – Men varför har ni förgyllt henne? frågade Landers. Det gör henne overklig. En levande kvinna ser ju inte ut på det viset, och jag hade då verkligen inte trott, att gudinnan Astarte ... – Gudinnan visar sig helst beslöjad, för att inte blända de dödligas ögon, svarade Kauz. Under kulturens fernissa ligger urdrifterna på lur, och dem får man inte släppa lös, bara rasta dem. Och jag rastar dem. Men under anständighetens förgyllning, förstår ni, för att inte skrämma en enda av dessa små ... Jag har tagit ut en del av kvinnokroppen: formen, och låtit färgen försvinna. Man kunde också göra tvärtom, låta färgen vara kvar och slipa av formen. Något är nödvändigt – men allt är för mycket. Den yngre reklamchefen, som dittills suttit tyst, harskade sig nu och sade med torr och energisk röst: – Det är några saker jag skulle vilja fråga om. För det första: Att en sådan docka drar uppmärksamheten till sig, är sannolikt, och redan det är ju bra. Men det är ju ändå på varorna och inte på dockan som uppmärksamheten bör stanna. Frågan är om det sker här. Med andra ord: är detta verkligen saklig reklam? Konstnären plirade emot honom med en ironisk uppmärksamhet. Hans röst var mild och långsam som den tålige lärarens inför ett flitigt men obegåvat barn. – Min bäste herre, sade han, tror ni verkligen, att människan är saklig – att hennes uppmärksamhet är saklig? Kanske den vane försäljarens, men den genomsnittlige köparens – aldrig! Jag har sett människor stå som förtrollade framför en liten skobutik, där en pil i ändan på en spiraltråd höjde och sänkte sig upp och ner, upp och ner över skodonen. Skodonen själva var inte märkvärdiga, men pilens rytmiska rörelser talade till instinkten. Nå, jag vill nu inte påstå, att uppmärksamheten där flyttades över på varorna, de var för löst förbundna med pilen. Ett tyg är ju verkligen till för att höja tjuskraften hos sin bärarinna, inte sant? Det har alltså en hel del att göra med min Astarte. Annars kunde jag lika gärna ha gjort en funktionalistisk galge av järnrör – och kanske talat till affärsmän och abstrakt lagda konstnärer, men inte till genomsnittskvinnor. Betänk, min bäste herre, det är inte själva synen, som tänder ert begär (den unge reklammannen såg besvärad ut), det är de associationer som synen framkallar. Ofta ligger associationen så nära, att den inte behöver understrykas. Behöver ni verkligen en ny hatt, har ni direkt känt behovet av den, då lockar ett hattfönster, hur uselt ordnat det än är. Men kan man stryka under associationerna, tvinga fram dem, leda dem i de fåror, där de starkaste forsarna uppkommer – då behärskar man behovet, man framkallar det, man leder världens önskningar. Min docka är en associationsledare. Ni kanske hör till dem, som tror att människan klär sig i enlighet med en mystisk naturkraft, kallad Smaken? fortsatte han. Ja smaken – vad är smaken? Till tre tiondelar kanske den består av erfarenhet – till sju tiondelar av allehanda tvivelaktiga romantiska ideal. Man har sett en berömd skådespelerska i något liknande – eller man har ett minne från tidiga barndomsår av någon elegant tant, som alltid hade beigefärgad spetsisättning i halsen. Man kanske tjusas av en liten, helt liten manlig anstrykning i modet – man är själv inte alls som andra kvinnor, o mycket ärligare, nästan som en karl bevars – eller av en aldrig så liten aning av baby – vad gör det, när man ännu inte har fyllt sextio. En ung oskyldig flicka går omkring med heta önskningar att så mycket som möjligt påminna om familjen Borgia, och hon frossar i renässansbaretter, som avgjort missklär henne. Där har ni den personliga smaken. – Gott och väl, sade den unge reklamchefen, jag förstår er. Men vad jag vidare ville fråga, är detta: Ni vill ju tala till kvinnor. Hade ni velat tala till män, så skulle naturligtvis en ”Astarte”, som ni kallar henne, varit den starkaste dragning, men för kvinnor? – Då har ni inte alls förstått mig, svarade Kauz med samma änglalika tålamod, så mycket mer överraskande, som han för övrigt inte var i besittning av ett enda drag, ett enda uttryck, som kunde kallas änglalikt. Då har ni inte alls förstått mig. Ni tror det är förälskelse jag vill framkalla? Nå, om ni så vill, det är en särskild förälskelse jag vill kalla i dagen, en som redan finns där och har funnits där från begynnelsen: min förälskelse – i mig själv! Han slog sig för bröstet med en komisk åtbörd, som kom Landers att skratta, medan den andre kände sig obehagligt berörd. Konstnären föreföll honom för cynisk. Sig själv älskar en hygglig människa inte, på sin höjd hyser hon självaktning. – Ack, det finns andra förälskelser, det finns så många olika slags förälskelser, suckade Kauz och skakade på huvudet, i människor, i pengar, i knähundar, i rokokostolar, i tavlor ... De kan vara av två graders värme eller stiga till kokpunkten, de kan räcka i en halv minut eller många år. Den sorten vill jag inte framkalla. Tvärtom har jag velat undvika det. Han gjorde en paus, vände sig om och mönstrade dockans gyllene ansikte med den lilla körsbärsröda munnen och de finpenslade bågarna över svarta mandelögon. – Vad säger ni om hennes själ? frågade han plötsligt. Den energiske blev förargad. – Nej, vet ni, jag beundrar er docka och uppskattar den som dekorativ figur, men ni får ursäkta mig, att jag inte kan hitta någon själ i det där trät. Hon har ju inte ens riktiga drag, bara antydan. Där finns absolut varken intellektuellt eller moraliskt liv i det ansiktet – och inte i rörelsen heller för den del. Nu skall ni inte tro, att jag är så dum, att jag fordrar sådant av en dekorativ skyltfigur, men när ni frågar mig om det ... – Ja, varför skulle en skyltdocka behöva själ? lugnade Landers. – Varför skulle Astarte behöva själ? rättade reklamartisten majestätiskt. Nej, det behöver hon inte. Det var just dit jag ville komma. Astarte har i sig själv inga drag, de är en mycket senare uppfinning, liksom själen ... Men för att övergå från den metafysiska sidan av saken till den merkantila, så är det en sann lycka för modefirman, om Astarte ingen själ har. Jag talade nyss om förälskelsen i andra och annat. Den har jag undvikit, när jag har undvikit drag och själ. Jag har undvikit individualiteten. Det är bara urgrunden kvar. – Jag förstår inte, sade den energiske. (På rösten lät det som om han var mycket stolt över detta faktum.) – Förstår ni inte, att här finns ingenting kvar att älska av allt det som gör den ena människan olik den andra? Här finns bara Könet kvar, men könet i dess mest förföriska och segervissa skepnad. Den kvinna som går förbi fönstret och uppfångar sitt eget väsen bortom individualiteten, hon känner igen sina egna hemliga önskningar, hon speglar sig med välbehag i ett fulländat skönt andra jag – hon blir ett ögonblick ett med dockan – förlåt, med gudinnan. I sig själv är det för all del ingenting märkvärdigt att man är två personer. I drömmen har det säkert hänt er också någon gång. Det som är värt att lägga märke till är att den ljuva självförälskelsen, som dockan väcker, lätt, mycket lätt breder ut sig till de tyger hon håller över armen. Ty i den stämningen – vad är gott nog åt det älskade jaget, eller snarare åt Könet, som vaknar till självmedvetande och segerdrömmar? – – Och så håller vi i vår hand den starkaste av alla makter, studerar den, utnyttjar den ... – Det där är inte illa, sade Landers. Ni är något metafysisk, tror jag – ni är ju tysk (Kauz gjorde en smickrad bugning), men jag förstår precis hur det hela går till. Ni skulle bara inte från början ha kallat dockan gudinna och särskilt inte Astarte, det gjorde mig lite vidskepligt kuslig. – En gudinna i förnedringen. Är ni rädd för henne? skrattade Kauz. Kommer hon att hämnas? Kanske. Men varför just på oss? Vi vet ju vad vi gör. Först och främst kommer hon att välsigna ert näringsfång, och mitt också, efter vad jag hoppas. Hon slipper åtminstone vara arbetslös. Vår tid är ingen tid för gudar. Också de stoltaste får bekväma sig till att gå i tjänst hos den ende sanne guden – Mammon. Den energiske var i djupet av sitt hjärta ganska uppbragt över konstnärens lättsinniga ton. Han gick gärna i kyrkan vid högtiderna. För att göra slut på samtalet, som ju dessutom hotade glida in på föga affärsmässiga ting, sade han: – Dockan förefaller vara god ur reklamsynpunkt, jag bestämmer mig för den för min firmas räkning. Också Landers nickade instämmande. Den andre fortsatte: – Vad beträffar de andra dockorna, mannekängerna, skulle jag vilja ha figuren något ändrad. Ni ser här (han tog upp en modetidning), det här är sista skriket, det kommer hit den här säsongen. Kunde ni kanske platta till höfterna ändå lite till och samtidigt dra upp dem något högre. Det vore det lämpligaste för de här modellerna, och ni inser säkert själv, att andra affärer i branschen måste ha samma uppfattning som jag, så att det också är fördelaktigt för er själv att företa en sådan ändring. Kauz kisade leende mot de smala modellteckningarna, som påminde om utdragna resårband. – Så ser visserligen ingen kvinna ut, sade han, och kommer aldrig att göra det heller, till lycka för släktets fortbestånd. Men idealet bör ju alltid vara ouppnåeligt, sägs det. Si Dieu n’existait pas ... Likadant med de här höfterna. All right, huvudsaken är att modellerna blir eftersökta. Jag ska göra mitt bästa. De båda herrarna skrev under var sin beställning, reste sig, bugade och gick. På gatan tände Landers småleende en cigarr. – Ja, jag säger som drottningen i Hamlet: ”Jag tycker den damen lovar väl mycket.” Få se vad hon håller. Jag får väl höra efter, vad hon gör för intryck på min lilla brorsdotter, som kommer upp till Stockholm i höst – från Riltuna bortom all ära och redlighet. – Märkvärdigt, vad det låter konstigt numera: bortom ära och redlighet. – Såå, tror inte herr Landers det finns någon ära och redlighet mer? – Visst, visst, i den mån det fordras, som det heter. Vad jag tänkte på var egentligen att alla platser har ryckt varandra så nära. Riltuna – tja, jag kunde vara där i övermorgon, om jag ville. Men vi ska inte filosofera. Tack för gott sällskap, herr Westman. Angenämt att få göra er bekantskap. Hoppas vi ses igen någon gång i Stockholm. YLLE Fröken Jansson klär skyltdockorna i den stora modefirmans fönster. Årets mod är tweed, blåspräckligt, svart-och-vitspräckligt, brunspräckligt. Lätta promenaddräkter, praktiskt enkla, med en liten slät sportshatt – självförsörjande, arbetsamma, sakliga, för kontoret, men också för promenaden på Strandvägen och förmiddagens rundgång i butikerna. Ett mod uppstår inte av en slump. Det är tidens ande, som speglar sig i modets växlingar, tidens och den unga generationens egenartade lynne och ideal. Den enkla förmiddagskjolen, som inte får bli för lång, talar om den yrkesskickliga kvinnan, mannens kamrat i arbete och sport. De diskreta färgerna – och ändå så raffinerade! – viskar om allvar och plikttrohet. Men den lilla capen, som faller så mjukt över axlarna, vajar för en fläkt från romantikens blåa land, dock inte den familjeromantik, som frodades idylliskt på gamla herrgårdar under blommande aplar, utan en annan, mörkare, kärvare, den som ännu omsveper resan och äventyret. Har den inte ett visst tycke av vingar, den lilla capen? Den resande är en gåtfull fågel med många hemligheter i sina skarpa ögon. Varifrån kommer den främmande? Vad har han sett, och vad har han gjort i främmande land? – Men det är inte bara resenären, som av ålder har burit slängkappan – det är också äventyraren – gentlemannen-boven, som smyger sig uppför kriminalromanernas mörka trappor, hämnaren i natten, som står utanför lagen och samhället men genom sitt guld är mäktig som ingen annan ... Borta var det praktiska allvaret. Det är möjligt, att de raka linjerna bedrar. Den gröna hatten, ”pour le sport”, betecknar den enkel saklighet? Den susande smäckra sportbilen, är den arbetets triumf? Över den förgyllda kvinnofigurens graciöst lyfta armar hänger tweed i utsökta nyanser, varmt, mjukt ylle i konstrik vävnad. Mattrött och mattgrönt djupnar inslaget mot det matta guldet och strålar ut en varm våg i den första höstkylan. Långt borta i de skotska högländerna går fårflockarna på bete i drypande dimma. Genom stillheten klingar den lilla klockan på en gång trist och hemvant lugnande. Långa och lugna och grå rår sommardagens timmar, himlen är jämn och grå, tystnaden jämn och sövande. Det doftar av vått gräs och våt timjan och våt mull, det doftar fuktigt och svalt, och vänder man på nosen, luktar det får, hjord och trygghet. Fåren har gamla ansikten, och de är gamla. När de böjer nacken bakåt och bräker, kommer deras bräkande som ett vemodigt eko ur gråa forntider. Fårhjordarna med rygg vid rygg som vågor i ett hav var med redan när Abraham och Lot långsamt flyttade sina tält över Mesopotamiens slätter, dagsresa efter dagsresa, drack redan då de friska dofterna, såg med lugna ögon ut över de förtonande kullarna och bräkte saktmodigt genom stillheten, medan människan förde dem med sig längre och längre mot otåligt efterlängtade nya riken att ta i besittning. Den ena grässlätten var lycklig som den andra, det eviga nuet rymde ingen längtan, det var bara människan, den omättliga, som tvang skapelsen följa med på en ändlös vandring mot löftets land. En dag tog herden fatt ett efter ett av de tuggande djuren och band ihop benen på dem. Skräcken var över dem! Men efter de första skrämda ryckningarna, då den kalla metallen rörde vid deras varma skinn, låg de stilla, och ullen föll för saxen i stora flockar, utan att de fattade varför detta skulle ske eller ens förstod att undra. Och kom männen en kväll och valde ut lamm och vädurar ur hjorden och bar dem till det tillfälliga altaret av sammanplockade stenar, spratt fåren lika häftigt till och bräkte lika hjälplöst, och nu hann de aldrig lugna sig, ty nu gällde det livet. Men inte anade fåren betydelsen av den smala rökstrimman, som steg upp från stenhögen och mot de skockade ovädersmolnen, de visste inte ens att där fanns något att ana. Så klipptes deras ull och så togs deras liv för högre ändamål, och det lydiga och milda fåret framställdes som bilden av tålig offervilja. Men vad är det att tala om? Deras offer var inte stort. Ty för dem var den ena grässlätten lycklig som den andra, och det eviga nuet rymde ingen längtan. Och Sydafrikas kullar och Australiens slätter är röda av fårblod och vita av fårull. Som fet gul snö faller ullflockarna i klippningstiden och packas i stora balar och lastas på stora skepp. Ut över haven! När vi hör talas om avstånden mellan solsystemen, svindlar vi inte. Siffrorna är för stora att kunna fattas av tanken, och när vi säger: ”Tänk då!”, hycklar vi en förvåning, som vi inte känner. Så är det också med de väldiga havsdjupen. Vi vet, att under en stormpiskad yta ligger en avgrund av vindlös skymning, och vi stirrar ner i de vattenlager, där ljuset småningom förlorar sig, som om vi såge in i en sovandes drömmar. Då och då hämtas vidunder upp i dagen: blinda eller självlysande varelser ur det eviga mörkret, rovfiskar med jättetänder, sagolika odjur med slingrande fångstarmar. Det är havets drömmar! Och vi spärrar upp ögonen, men i själva verket skrämmer vidundren oss inte, ty är vi inte alla framdrömda av krafter som vi tror om vad som helst, krafter som skapar de sällsammaste former i levande stoff, i kött och blod? Men underligare än havsodjuren är de stora skeppen. Ty de är sammanfogade av död materia, järnbalkar, pansarplåtar och nitar, och ändå lever de sitt eget liv, vandrar utan drift, väjer utan syn, tjuter utan smärta, livnär sig av svart kol utan att känna någon hunger eller förnimma någon smak. Detta är inte havets dröm, det är människans. Och det mest främmande och skrämmande hos de stora skeppen är att de själva livlösa är herrar över tusen liv. Allsmäktiga människa! Vandraren vid hamnen ser fartygen glida in mot kajen som triumferande jätteväsen för att lossa och lasta, och hans hjärta sväller av stolthet: vidundrets storhet är hans, människans! Vinscharna sänker sig över kolvagnarna, bökar i kolet, slukar en gigantisk munfull, höjer sig med hårt slutna käftar och vrider sig ut över de väntande fartygen för att viljelöst öppna gapet igen och spy ut sitt rov med säker precision. Och en enda man vrider maskinen, en man som inte skulle orkat bära mer än en bråkdel av vinschens byte. Vandraren betraktar honom med öm beundran: där står människan, herre över naturkrafterna. Vad gör det att han har blå arbetsblus och grova svarta händer. Så långt kan en härskare ha råd att sträcka sig, när han är säker på sin makt. Snarare är det just maktens insignier. Men han har inte en härskares ansikte. Butter undergivenhet är ingen härskaregenskap. Och den böjda hållningen betyder inte bara tillfällig trötthet. Vem är egentligen herre här, människan eller maskinen? Nu mörknar det – från fartygssidorna lyser de gröna och röda lanternorna, och hamnen speglar lyktorna på kajen och ljuset från hyttgluggarna. Nu söker matroserna sig in till bordellerna, till den kärlek som är dem tillstadd av skeppet och sjön. Mot de svarta skroven, där de reser sig ur vattnet som ointagliga spökfästningar, kluckar hamnens smutsiga små vågor sina vördnadsfulla sånger. Men från hamnstäderna till industricentra forslas ullbalarna på tåg längs blanka skenor, och vallarna är svarta av sot. Stenkolsskogarna, som en gång frodades i immig hetta genom långa lata årmillioner, då amfibier vältrade sig i gyttjan kring breda floder, har fått ett ändamål: att hämtas upp för att mata den flitigaste bland kulturer och sprida sitt värmemättade stoft som en grådaskig dimma över ett landskap med långt underligare vegetation än stenkolstidens – fabriksskorstenarnas raka, välmurade pelarskogar med sitt tak av tung grå himmel, evigt verksamma monument över den segrande människotanken och människoviljan. Tanken? Viljan? Och människan omigen? Men segrare är det inte, som vandrar till fabrikerna, när visslorna viner i halvmörkret om mornarna, och segrare är det inte, som sköter vävstolarna med feberaktiga ögon och ödmjuka rörelser. Hurdant är garnet i dag? På det beror dagens förtjänst. Spolarna flyger som svalor, som pilar, fortare än både svalor och pilar, fortare än ett öga hinner följa. Garnet är bra i dag, det håller. Tack, gode Gud! Tack, goda spindel inne i spinneriet! Tack, invecklade och obegripliga, dunkande och surrande makter! Betänk, allgoda maskin, att både min man och min svåger är utan arbete, hur länge? Besinna, allsmäktiga stålkonstruktion, att min syster ska ha ett barn, du store tid, var ska de nu göra av det ? Fröken Jansson klär skyltdockorna, och tweed är årets mod. Det är tidens ande, som speglar sig i de enkla släta modellerna, praktisk vardag, tillsatt med capens lilla fläkt av sport- och kriminalromantik. Vill du avläsa tidens väsen, vill du se den unga generationens lynne, så kasta en blick i de stora skyltfönstren! Där är kvinnans frigörelse tecknad i gråspräckligt ylle, där lyser teknikens triumf ur sakligt stränga linjer. Och så vacker är denna tidens ande, att ingen kvinna går förbi utan en liten längtansblick på dess utställda härlighet ... RILTUNA VÄXER Det fanns en tid, då Riltuna kyrka låg mitt i byn. Skygga, obetydliga vid sidan av den stadigt byggda gudsborgen trängdes de små husen som kycklingar för att söka skydd under hönans vingar. Och Maria bredde en mantel så blå som minnet av barndomens sommarhimmel kring de ängsliga som närmade sig. Till hennes ofläckade renhet nådde väl ingen, men mor var hon i alla fall, hon som bykvinnorna, och en barmhärtighetens stjärna. Hennes bild sopades bort av reformationen, men fortfarande var kyrkan modern och det starka fästet som gav trygghet; klockklangen värnade mot onda makter, altarljusen jagade undan mörkret, och söckendagarna lystes av stundande helger. Så blev Riltuna stad. Envåningshusen blandades med tvåvåningshus, och som årsringarna på ett träd växte gata efter gata ut, fortfarande kring samma medelpunkt. Men någonstans i tiderna har det skett en förändring, det är inte gott att veta när. För den som står uppe på Viberget och ser ut över Riltuna, förefaller det som om stadens tyngdpunkt hade flyttat sig. Trots sitt torn är kyrkan långtifrån den ståtligaste byggnaden i staden numera, och den tycks ligga på något sätt avsides, glömd, ur leken. De hus, som ännu ligger samlade där runtomkring, är fortfarande små, därför att de är från gamla dagar, och det ligger verkligen något gammaldags över dem, på en gång rörande och ömkansvärt, som över gamla ålderdomsskröpliga gummor. Man förstår rätt väl, att de vill hålla sig i närheten av kyrkogården, dit de snart ska samlas med andra gamlingar, och man tycker sig redan se deras efterträdare resa sig ur jorden på några få månader – höga fina stenhus i fyra våningar. Då kommer kyrkan knappt att synas mer. Den nya tyngdpunkten är inte ett enstaka hus, utan en hel klunga. Det är de stora, välbyggda och moderna stenhusen, som kantar och omger de båda huvudgatorna, vilkas skärningspunkt ser ut att vara själva centrum. (Det är för övrigt en sak, som inte bara ser ut, man kan lätt övertyga sig om faktum genom att fråga efter hyrorna.) Alla mer betydande affärer ligger just vid de gatorna, och i själva centrum strålar Riltunas stolthet, modefirmans jättefönster, i en alldeles ny byggnad med stora butiksutrymmen, så att huset bredvid, ansenligt nog med sina tre våningar innan det nya byggdes, nu verkar hopplöst efter sin tid. Så påstås det också, att modefirman är nära förbunden med ett liknande företag i Stockholm. När fröken Tunegård från Sollidens folkhögskola går Storgatan fram, stannar hon ovillkorligen och beundrar de nya lokalerna och de nya fönsterna. Riltuna växer. Riltuna moderniseras. Hon som kulturvän skulle visserligen helst se, att alla hus i staden byggdes med snidad förstukvist i gammal god stil, men hon är tillräckligt tolerant för att inse och ursäkta, att affärsmännens önskningar inte går i samma riktning. Hon är på väg till ett kafferep hos doktorinnan Gréen. Samtidigt stänger änkeprostinnan Wellander sin dörr, efter att ha förmanat jungfrun att inte koka för mycket potatis, eftersom det ändå bara är till två ensamma fruntimmer, och går till samma kafferep. Änkeprostinnan bor nära kyrkan, som sig bör, och de hus hon har att vandra förbi är låga och vildvinsövervuxna, med var sin trädgård bakom ett plank, ibland med glasveranda och ofta med skvallerspegel i ett fönster åt gatan. Prostinnan ser med en viss ömhet på de små skvallerspeglarna, de är försvinnande rester av ett tidevarv, då människorna hörde närmre ihop än nu. Det är ett dåligt tecken, när den ena människan upphör att bry sig om den andras leverne. Man skvallrar nog fortfarande, det är sant, men man har så liten makt över varandras görande och låtande. Och det är illa. Ty är vi inte alla satta att vaka över varandras steg och hjälpa varandra behålla den rätta riktningen? Nere vid Bussingevägen, där assessorskan Sjöberg trippar fram med samma mål som de andra, finns det inga skvallerspeglar mer. Inget vildvin täcker de nya husens slätrappade fasader, och inga plank hägnar fredliga trädgårdar. Men det finns badrum där inne i lägenheterna, och varmt och kallt vatten. Det är åt det hållet som staden har sina bästa utvecklingsmöjligheter. Assessorskan går förbi biografen, som redan har börjat för säsongen. ”En demonisk kvinna” heter höstens första film; från granna affischer kisar Brigitte Helms vampyrleende ner över vandraren. – Hu, det är redan kallt. Assessorskan har tunna silkesstrumpor och fryser om benen. Men i doktorinnan Gréens förmak var det varmt och skönt, och luften berusade med en ännu nätt och jämnt anad kaffedoft. Redan aningen var stimulerande nog att sätta ett trevande samtal i gång, och aningens uppfyllelse tio minuter senare åstadkom en andaktsfull paus, medan assietterna fylldes i noga iakttagen rangordning. Det finns två sorters kaffebröd, det som husmodern låter Fina baka i köket och det som Persson & Söner låter sina arbeterskor baka i bageriet. De båda sorterna företräder var sin värld, var sin samhällsordning och sist men icke minst var sin moral, naturligtvis på så sätt att den som har de längsta anorna och numera visar sig vara opraktisk och i utdöende måste anses stå på en oändligt mycket högre personligt-kulturellt-etisk nivå än de själlösa bagerikakorna. Det var alltså ett vackert tecken på familjens fördjupade personlighetskultur, när kaffebrödet hos doktorinnan Gréen visade sig vara hembakat, och det bedömdes också med lovord i uttrycksfulla tonfall. När förtjusningen var färdig, fortsatte fröken Tunegård sitt avbrutna lärorika samtal: – Se på skolan väver vi ju bara västmanländska mönster. Se vi tycker att när man bor i Västmanland, så ska man först och främst känna sig som västmanlänning. Ur hembygdskänslan växer sedan kärleken till fosterjorden fram som trädet ur det lilla fröt. Den som inte vårdar och håller kärt det som ligger honom närmast, han är inte heller mogen för det större. – Det är ju i alla fall väl att ni inte behöver hålla er till Riltunamönster, sade doktorinnan sötsurt. Då blev det kanske lite knapert med omväxlingen. – Riltuna är ju ingen kulturell enhet, undervisade fröken Tunegård leende. Men de västmanländska mönsterna är helt olika mot alla andra landskaps. Det finns färgsammanställningar där, som är fullkomligt originella. Hennes egen klänning var hemvävd, det kunde inte gärna betvivlas. Visserligen skulle man kunnat anmärka, att snittet omisskännligt var detsamma som just nu var modernt över hela västerlandet och alltså högst bristfälligt stödde sig på västmanländska traditioner – men inte ens av en slöjdlärarinna på en folkhögskola kan man fordra att hon skall gå omkring som på ett folkdanslag jämt, och konsten ligger ju mer i att sammansmälta nytt och gammalt, så det blir ens personliga egendom; färgsammanställningen var då åtminstone äkta västmanländsk. – Apropå det så såg jag verkligen en fullkomligt originell färgsammanställning i Wien i våras, sade en nyinflyttad liten fru med plockade ögonbryn. Och hon försökte beskriva den. Åhörarna följde nödtorftigt med, de satt alla på spänn för att kunna ingripa och kväsa henne. – Wien! sade fru Karlström, så fort hon kunde falla in. Ja Wien! Den staden kände min farbror mycket väl till, han reste så mycket utomlands. Den lär ju vara så förtjusande. – Min bror kaptenen säger att den inte längre är vad den har varit, suckade fru Gréen. Inte som på Frans Josefs tid inte. – Vad det ändå måtte vara underbart att få resa och se världen, sade fröken Tunegård. (Hon var så snäll.) Men måste man inte alltid säga till slut: Borta bra men hemma bäst? Jag håller på Riltuna, tillade hon med ett skälmskt leende. – Ja, sade fru Landers, som redan hade tagit fram sin virkning, Riltuna är en fredad plats i världens vimmel. Här lever vi vårt eget stilla liv i skydd av vår egen urgamla fria odling, bland våra egna västmanländska mönster, och är så lyckliga så vi vet det inte själva. Och ändå – här drog hon ut virkningen och granskade den, det var som om hon förberedde sig till ett avgörande och farligt ord – ändå är det något visst i storstadsluften, något jag skulle vilja säga levande – inte som om vi skulle vara döda här, naturligtvis, vi lever kanske mycket djupare i stället, det märks bara inte – men ändå – och därför är jag i alla fall riktigt glad, att Britt får flytta till Stockholm till sin farbror för att avsluta skolgången där och lära sig lite språk. Ett ögonblicks tystnad, medan talet avsmakades. Var det försvarstal? Ja. Inte skryt ? Jo naturligtvis det med. Men skryt är inte alltid så lätt att komma åt, det beror på hur det framförs. Bäst att gå vidare och hoppas på framtiden. – Nej men tänk så trevligt då! log fröken Tunegård mot Britt, men Britt, som var konfirmerad och vuxen och hade fyllt femton år och kunde gå på barnförbjudna filmer, kände sig smått sårad av den jollrande tonen. – Inte behöver ni sitta kvar här inne, små flickor, sade fru Gréen. Ta ni med er lite kakor och gå upp till Annalotta! Och Annalotta Gréen drog sin vän och jämnåriga med sig upp på gavelrummet, där de kunde prata mer ogenerat. – Ja, det är somliga som har det bra! sade prostinnan Wellander ogillande. I min ungdom höll man sig allt vackert hemma, tills man var så gammal så man hade någon urskillning och kunde bedöma gott och ont. Jag är inte alls säker på att storstaden med sina biografer och teatrar är någon nyttig omgivning för en ung flicka. – Nej, nickade fröken Tunegård, det kan nog vara. Det är ingen ro för själen där. – Men är det verkligen så stor skillnad mellan vad man får se här och i Stockholm? frågade den nya frun och höjde sina plockade. Biografer har vi ju här med. De andra visste inte, om de skulle ta hennes ord som en artighet mot Riltuna eller som en förolämpning mot Stockholm, men som taggen ännu sved efter hennes lilla yttrande om Wien nyss, beslöt man sig för det senare. – Nå, sade fru Karlström lite spetsigt, en storstad får man väl ändå kalla Stockholm, även om den inte är riktigt så stor som Wien. Det vittnar väl bara om – om det där föraktet för vårt eget, som är så vanligt bland oss svenskar tyvärr, om man försöker förneka det. Vi är ju så svaga för allt utländskt, det är ju vår olycka, säger Carl G. Laurin. Eller var det Heidenstam? – Ja, och vad den moraliska sidan beträffar, sade prostinnan Wellander, så står Stockholm bestämt på en betydligt högre nivå än Wien. – Då kanske det inte är så farligt då att skicka sina döttrar dit, till en ansedd farbrors familj, anmärkte fru Landers menande och ökade farten på virknålen. I det ögonblicket hade fröken Tunegård låtit sitt bättre jag segra och beslutit tyda allt till det bästa. – Men såtillvida kan väl fru Lundkvist ha rätt, sade hon, återigen med sitt mest vinnande leende – som vårt lilla samhälle i all sin enkelhet börjar växa sig stort. Vi behöver ju bara se på de nya butikslokalerna och alla de ståtliga fönsterna. Inte är det ju Stockholm – men det går åt det hållet i alla fall! – Just så menade jag, försäkrade fru Lundkvist. De andras ansikten ljusnade, man fick ju lov att tro människan på hennes ord, fast egentligen hade hon nog menat något annat, hon med sina plockade ögonbryn. Friden var emellertid återställd, och man fick vänta på nästa tillfälle. I tur och ordning tog damerna påtår under förtjusta och smickrande ursäkter. Ty en sak är att kaffe är gott, en annan, att man inte utan vidare får kännas vid det som självklart. VITA MÖBLER Den unga flickan har svala, friska tankar, i vår tid dessutom hurtiga, bakom sina ostyriga lockar. (Det vet alla vi, som är renhjärtade.) Den unga flickan har inga bekymmer i egentlig mening, ty allt ansvar, alla livets bördor bär far och mor åt henne. (Det vet alla vi, som är äldre och nödgas le åt de ungas rosenröda sorger.) Den unga flickan vet ännu ingenting om allvaret i världen, hennes dag är en vårens lek, hennes natt oskuldens djupa sömn med drömmar om änglar och kattungar och förgätmigejer. Också i vaket tillstånd överraskas hon då och då av drömmar, svärmiska fantasier om kärleken, eller hurtiga, praktiska – det hör ungdomen till – men ännu är de rena och obestämda som när man går en slingrande väg fram och undrar vilket nytt landskap solen ska skina över på andra sidan kröken. Därför var också Annalottas rum det verkliga flickrummet, det som till alla delar överensstämde med en ung flickas natur. Något obekväma kanske, men nätta, lätta, rena stod de vita spjälmöblerna ordnade i en tilltalande grupp, det lilla blomsterbordet hyste två skära begonior och en myrten, som Annalotta inte fick sköta själv, och ur ampeln vällde luftiga ormbunksblad i sorglöst överflöd. Det var inte första gången, som en skolkamrat stannade på tröskeln, så som Britt nu, och utbrast: O vad ditt rum är sött! och inte första gången Annalotta smickrat och anspråkslöst svarade: Tycker du? De slog sig ner på rakryggade stolar och drack sitt kaffe och åt sina kakor, men samtalet ville inte komma i gång ordentligt. Från den vitlackerade möbeln smög sig en hemlös kyla över dem och besvärade dem mer ju mer de sökte efter något att tala om. Båda var ensamma barn. Sina första steg hade de tagit vid en tjänande barnflickas hand, och sina första lärospån om tingen och världen hade de gjort ensamma i en krets av teddybjörnar och dockor. Där hade de byggt sig ett eget rike, själva dikterat dess lagar och själva varit den oomstridda medelpunkten. Men murarna från det riket tycktes ännu kasta en lång och kylig skugga över deras väsen. Skolan var ett tråkigt samtalsämne, sommarlovet hade gjort den blek och avlägsen, och nu till hösten skulle ju inte Britt dit igen, så det var inget intressant. Annalotta snörpte lite på munnen och tyckte Britt var tråkig, och Britt såg sig om efter något att roa sig med. På skrivbordet, det nätta skrivbordet, där man omöjligt kunde skriva annat än små kort, låg sista numret av veckotidningen Hemmets Härd. – Nej se, sade Britt, där är ju du igen! Anmärkningen gällde flickhuvudet på första sidan: brunt vågigt hår, rosiga kinder, stora blå ögon, en liten rak men obestämt mjuk näsa och en lika obestämd liten röd mun. Det var inte utan att där fanns en viss likhet. Annalotta smålog blaserat. – Ja, du vet ju att tidningarna brukar rita av mig på telepatisk väg, svarade hon. För det kan jag då försäkra på heder och samvete, att inte har jag suttit modell för någon tecknare, vad jag vet. Nej, det var ju just det, som var det hemlighetsfulla och beundransvärda hos Annalotta, att man överallt stötte på henne, utan att det precis var hon: under realisationshattarna i tidningarnas annonsspalter, på veckotidskrifternas färgglada omslag och på illustrationerna i novellmagasinet. Alltid samma smärta unga flicka med lockigt hår, än brunt än blont, och mjukt ansikte. Alltid samma behärskade leende, som var så olikt mindre flickors ofrivilliga fnitter och som Britt skulle vilja kalla ”fullvuxet”, och alltid en böjning på huvudet, en vridning på halsen, en blick uppåt eller åt sidan, som var lika fullvuxen. Man märkte, att varken vridningen eller blicken berodde på att där fanns något att se i den riktningen. Det var det som var fullvuxet. En vuxen dam ser inte med sådana blickar, hon gör intryck. Bilderna var inte ritade efter Annalotta, och Annalotta kunde ju inte gärna vara gjord efter bilderna heller. Hon var på något sätt mer än Annalotta, en idealtyp, sådan den också levde i tecknarnas fantasi och kom fram i deras bilder. Kamraterna i skolan tycktes känna det likadant, de böjde sig alltid för hennes överlägsenhet, mest därför att de var rädda för hennes ogillande – hon hade något så oåtkomligt osårbart över sig, hon visste väl med sig själv, att hon var ett slags ideal, och en sådan övertygelse smittar av sig. Britt för sin del såg upp till henne nästan som om hon varit en stor filmstjärna. Det fanns för resten många filmstjärnor, som liknade Annalotta. Fullvuxna och beräknade var också hennes rörelser, när hon nu sträckte ut armen och nappade till sig tidskriften, slog upp den, vek den och lämnade den tillbaka åt Britt. – Har du läst den där novellen: ”Den bättre delen”? Britt kastade ett öga på sidorna. – Kärleks- eller detektivhistoria? – Kärleks-. – Om en professor? Ja vänta, den stod bestämt i Hemmets Värld för någon månad sen. Om en professor, som – som gjorde inbrott för en flickas skull? – Nej då, inte alls. Här dränker han sig i stället, eller tänker nästan dränka sig, men då får han hennes ja i sista stund. Du förstår – att han inte fick det förr, det var straffet för att han var en träbock. Men han var ung och stilig i alla fall och spelade baseball. Hon var lärjunge till honom vid högskolan, men hon var dålig i fysik, som var hans ämne, och så gav han henne underbetyg, så hon inte fick resa utomlands för sina föräldrar, och det hade hon ändå gått och glatt sig åt och tröstat sig med hela året. Och sen på sommaren så träffades de på en badort – se här, är inte den flickan i baddräkt lik mig också – och då började han märka, att hon hade vad de andra saknade: Det. Kvinnlighet, förstår du. Dragningskraft på männen. Och då var det hon som vann. Och sen går det som jag sa, men först vill hon straffa honom för han var så omöjlig, och det är då han vill gå i sjön. Men så får de varandra och far utomlands tillsammans på bröllopsresa, så till utlandet kom hon i alla fall, och föräldrarna var glada till. – Det var en originell och trevlig historia, sade Britt. – Ja, och vet du varför jag tycker om den alldeles särskilt? Därför att den säger ifrån hur det verkligen går till. Det står visserligen inte ”sann berättelse ur livet” över, som det brukar stå över somliga noveller, men tror inte du också, att dikten ibland kan vara minst lika sann som verkligheten ? – Jo, ja kanske. Men det här är väl inte så vanligt ändå? – Inte precis det här, vad du är dum, men själva kärnan i det. Vad tror du gumman Pettra skulle säga, om hon fick läsa den här? ”Kära barn”, skulle hon säga, ”visst är väl ett fysikbetyg viktigt. Det är det viktigaste som finns.” Men titta på Solveig Hammar och säg vad du tror det blir av henne med hennes fina betyg. Med den tjockleken! Och de fräknarna! Ja, lärarinna kan hon ju bli, och det ska jag visst inte missunna henne. Men hade det varit hon, som kom till den där badstranden, då hade nog professorn flyttat till ett annat pensionat, tror jag. Å nej, små gummor, mig lurar ni inte. – Nej, inte mig heller, sade Britt fogligt. Så mycket förstår jag med, att inte är det bara fina betyg, som är viktigt. Skolan kommer man väl igenom på något sätt. Men något får man ju ändå lov att kunna också. – Jo, det förstås, så man klarar sig. Men nog tror jag, att man kommer längre med konsten att fängsla en man, som nu den här flickan till exempel, än med konsten att räkna benämnda tal, som Solveig. Har du nånsin hört talas om en kontorsflicka, som kom någon vart för att hon var duktig? Vart skulle hon komma för resten? En man har kommit någon vart, när han förtjänar mycket pengar och står mycket i tidningen. Men en dam står bara i tidningen, om hon slår världsrekord i någonting eller är filmstjärna eller om hon blir märkvärdigt gift, inte om hon sitter på kontor. Och förtjäna pengar, det vet du väl är karlgöra – jag menar förstås ordentligt med pengar, inte bara så där så man lever på det. För lite mer vill man väl ändå än bara leva ? Nej du, jag tror inte på betygen jag. I böcker och noveller och filmer är det alltid flickan med Det, som får chefen, och så går det nog till i verkligheten med. Varifrån skulle författarna annars ta det? – Det är nog sant, menade Britt. Hon hade fått bekräftelse på en länge närd misstanke: att Annalottas notoriskt dåliga betyg berodde på en hemlig och stolt princip. Det var alltså hennes vuxna världsvishet, som kom henne att förakta Solveigs dumma plugg. Varifrån hade hon fått allt sitt vetande? Hur visste hon något om männen, hur de kände och hur de handlade? – Har inte ni Hemmets Härd? frågade Annalotta. – Nej, vi har Hemmets Värld. Den har svårare korsord, och dem är mamma så förtjust i. Det var tyst en stund. Så tog Annalotta till: – Tänk vad det är väldigt tråkigt att du inte kommer igen i höst. Vad det blir tomt efter dig. Fast nog är du lycklig som får komma ifrån den här hålan. – Små flickor! hördes fru Landers’ röst nerifrån hallen. Nu får Britt tacka och säga adjö. – Får jag låna den här? sade Britt, och med Hemmets Härd under armen tog hon trappan i några språng, följd på avstånd av den försiktigare Annalotta. CHIMÄREN Frisk, silverblå, mättad med höstens första dävna doft av förgängelse, skälvde septemberluften över Nybroviken, spelade kring vedskutorna, prasslade i de gula trädkronorna. Det var Strandvägens livligaste timme: från Stureplan, Birgerjarlsgatan ner och så vidare ända bort mot Djurgårdsbron var det ett vimmel av människor, mest damer, mest unga damer, men också andra, unga män, äldre män, och en och annan barnvagn med uppvaktande svit. – Ser man på, sade en ung flanör till sin kamrat. Han har vänt! Han skulle inte till Djurgården för att dikta. Han går på draget som vi andra. Sådana är de stora männen. Tage Werin spetsade öronen. – Kunde du inte föreställa mig för honom, eftersom ni är släkt? föreslog han. När man är journalist, skadar det inte att vara bekant med en av Sveriges mest framstående författare. Den store mannen kom emot dem. Det var Vilhelm Berg, en erkänd berömdhet, fin lyriker, fängslande novellförfattare och betydande kritiker, omkring femtio år – lång, mörk, något lutande. Ansiktet hade ett uttryck, som egentligen varken var glatt eller nedstämt – man kom att tänka på det slagord en recensent hade präglat just med avseende på Vilhelm Bergs dikter – ”berusad hopplöshet”. Tage Werin glömde sedan aldrig vännen Tords manöver, då det gällde att göra honom bekant med Vilhelm Berg. Utgående från den berömdes hälsa – den berömde hade nyligen haft en lindrig influensa – övergick han till Tages djupa beundran för hans dikter. Det hela kunde kallas klumpigt, men slutade icke dess mindre med att alla tre i rad promenerade Strandvägen fram, författaren i mitten och de båda andra vördnadsfullt på var sin sida. Tord var övermodig av det vackra vädret och något blyg inför sin ärekrönta bekantskap. – Inte trodde jag, att – hm – att – farbror Berg gick på draget som vi andra brackor, sade han förtjust. Författaren småskrattade. – Och varför inte? frågade han. – Ja, jag vet inte, sade Tord tveksamt. Jag tycker kanske det är ett flärdfullt nöje. – Och varför är det flärdfullt? – Ja, farbror kanske går av andra orsaker, men jag åtminstone går här för att titta på flickorna. – Nå, och varför vill du titta på dem då? Och varför är det flärdfullt att titta på flickorna? – Man menar ju egentligen ingenting med det, sade Tord förlägen. Man tittar för det är roligt. För resten vet man naturligtvis aldrig, om man inte rätt som det är träffar på det stora äventyret – men i så fall blir det genast mindre flärdfullt. Dragets egentliga väsen är något obestämt, något som inte fordrar avgörande, bara lockar, en doft att andas in och berusa sig med, ingenting vidare. – Det där är mycket bra sagt, sade författaren sakta. (Han talade lågt, tydligt och långsamt, som om det gjorde lite ont.) Mycket bra. Corsots gåta. Bra titel på en detektivroman, tycker ni inte? Jag har verkligen funderat över den gåtan. Förr trodde jag det var så enkelt, det var för att göra bekantskaper man gick fram och tillbaka på en sådan här plats. Men det gör man ju aldrig. Tror man på någon möjlighet i den vägen, så är det dagdrömmar. Och jag har varit i främmande städer, där jag skulle stanna två dagar, och gått på ett främmande corso, där ett okänt språk surrade i öronen på mig, och stirrat in i de mötandes ansikten, andlöst som om jag väntade en dom och ett öde. Finns det verkligen ett ansikte, ett enda, som jag far jorden runt för att finna? En chimär! En chimär! – Hur är det, räknas farbror till romantikerna? sade Tord retsamt. – Förmodligen. Och varför inte? Är inte all äkta kultur romantik? Ni är fega, ni unga, som inte vågar se ett så uppenbart faktum i ögonen. Men märk väl, att jag inte tror på den där hypotesen om det efterlängtade ansiktet. Vad skulle jag göra om jag fann det? Fara vidare, långt bort, och söka på ett nytt ställe. Chimären är vacker som chimär, kommer den mig inpå livet, så är det slut med förtrollningen. Alltså – det är inget bestämt ansikte jag söker. – Vad tror farbror det är då? – Jag tror sökandet har blivit meningsfullt i sig själv. Vi törstar efter mera törst – någon källa finns inte. – Det låter kusligt det där, sköt Tage in. Jag har alltid trott, att tillvaron av törst förutsätter tillvaron av vatten eller något flytande överhuvudtaget. Organismen kan väl ändå inte ha kommit till av en slump så där, eller på utstuderad elakhet? – Varför inte? log Berg. Det vore verkligen en allvarlig möjlighet att räkna med. Framför dem gick tre unga flickor i rad, längst till höger en lång ljus nordisk typ. De smärta höfterna rörde sig med en spänstig ung otålighet, som om en våg av jordens elektricitet hade trängt upp genom kroppen för var gång klacken rörde vid marken. – Se, sade författaren. Där går min chimär. Corsots och törstens inkarnation. När jag går här och ser hennes dansande ungdom på avstånd, begåvar jag henne med alla de högsta fullkomligheter, och jag går hem berusad och skriver ganska bra ända till middagen. Vore hon en verklig människa – men det är hon ju inte. Jag vill ju inte ha henne verklig – jag vill bara skriva. Bara skriva! – Det tycker jag är ståtligt, sade Tage. Där ligger bestämt en djup hemlighet. Att välja den skapande ensamheten i stället för det direkta brusande livet – det måste ju vara diktens djupaste betingelse. Är det inte så? Vi andra borde verkligen vara tacksamma mot dem som på det sättet tjänar mänskligheten. Författaren såg misstroget på den talföre unge mannen. – Välja och välja. Vi har lärt oss leva på hunger, tills vi inte tål fastare föda. – Men jag måste verkligen tala om vem chimären är, sade Tord. Det är min lilla syssling Britt Landers. Hon ser ju riktigt hygglig ut, gör hon inte? Men något slags inkarnation av vad det vara månde, nej, det tror jag inte, inte ens av Strandvägen. Hon har kommit från landsorten nu i höst. Hon är naturligtvis ett oskrivet blad, ingen som helst livserfarenhet än. – Just därför, just därför. Det ligger ingenting bakom det hela, det är hemligheten. Varför är man så rädd för det? Varför har man alltid föreställt sig chimären som ett sådant farligt väsen? Är det vårt samvete, som är så obarmhärtigt och inte unnar oss att leva och hoppas utan mål? Eller är det vår innersta längtan efter slutlig vila, som reser sig mot tanken på en evig törst? För visst finns det en sådan längtan innerst inne i oss alla, fast den för tillfället är kuvad av larmande livsdrifter. En gång dukar de drifterna under gudskelov, så att vi kan säga: Thank Heaven! the crisis – the danger is past, and the lingering illness is over at last – and the fever called ”Living” is conquered at last. Men till dess – finns bara törsten. Han gick tyst en stund. Han hade läst strofen så lidelsefullt, att de andra kände sig förlägna. Lugnare, liksom övervägde han om han ändå varit fullt rättvis, fortsatte han: – Och ändå finns det kanske också en tredje möjlighet. Åter en stunds tystnad och självförsjunkenhet. De andra sade heller ingenting, för att inte störa, om han kanske skulle säga något värdefullt. Slutligen kom det, ännu lägre: – I drömmen skymtar ju ibland en verklighet, som vi knappast anar i vaket tillstånd – i drömmen och i halvslummern. Särskilt på resor, då man lever vägg om vägg med det obekanta, har det hänt mig underliga ting. Jag har vaknat och hört melodier av överjordisk härlighet – i själva verket var det helt vanliga, till och med banala melodier, som jag sedan så småningom kände igen, men jag måste ha hört och värdesatt dem med andra krafter i mitt inre än dem som står mig till buds som vaken. Och så intensiv fasa och njutning som drömmen ger – när finner vi den i vaket tillstånd? Jag skulle kunna berätta osannolika historier – men man talar inte om sådant. Vad jag egentligen ville komma fram till var bara det, att kanske, kanske, kanske finns det ändå något som vi söker, något som vi egentligen äger, men som har sjunkit i drömhavet ... – Chimären? – Nej, inte chimären. Chimärens värld – det är denna. Den andra – skulle inte vara chimärens. Men vi kommer inte dit. Nu har jag gått här och talat i gåtor kanske. Glöm det. En författare har den fula vanan att tala för sig själv, annars skulle han ju inte ha blivit författare. – För all del, sade Tord, det har varit utomordentligt intressant. Farbror har sådan fantasi. – Och så var chimären er lilla syssling? fortsatte Berg. Ni får lov att föreställa mig för henne. – Ja, sade Tage, så är det, trots allt så lockar verkligheten. Jag som förklarad cyniker misstänker ändå, att hela den där törsten och längtan leder till – ja, till bröllopet kan vi ju säga. Vilhelm Bergs ansikte blev grått och stelt. Till och med Tage förstod, att han begått en taktlöshet. Hur allvarlig den i själva verket var, kunde han inte veta, men för Tords ögon dök ett minne upp – en fru Berg, som inte längre var fru Berg, lång, smärt, ljus, med en vårdslös charm, som avlägset påminde om Britt Landers’ backfisch- fasoner, och med ett spänt uttryck kring munnen. Efter tre år hade de skilts, utan skandaler och utan att någon människa visste orsaken. Båda var omtyckta av sin umgängeskrets, båda var kloka och hänsynsfulla. Ingendera hade gift om sig, och de vågade aldrig träffas. Att såret fortfarande sved, fast det var fem år sen, kunde man se på Vilhelm Berg just nu. Den berömde författaren försvann uppåt Östermalm, men de båda unga kände behov av att ladda ur sig efter det sista fiaskot och gick in på Feiths. – Den du, den är allt av gamla stammen, sade Tage. Verklig romantiker. Vågar inte röra en kvinna förstås. Såg du vad han tog illa vid sig för min lilla cynism. – Men på ett sätt tycker jag han har rätt, sade Tord. Om vi också vågar – vad är det annat än en chimär? Jag har verkligen älskat ganska många kvinnor i min dar, men vad är det man finner? Ett rus, och i bästa fall sig själv, sin egen bästa form för en tid, och i sämsta fall – och till slut alltid – besvikelse över att man inte finner den. Jag har tänkt mig en novell i den här stilen: en kvinna, som är ett stycke på alla sätt, och en man, som ser sitt ideal i henne och inte vill se annat och därför blir lycklig, förstår du. Vad säger du om det? – Jag tror det är använt förut, svarade Tage. Det är för resten romantik det med, hur öppenhjärtigt det kan tyckas. – Det är inte romantik! Det är den nakna verkligheten! Och jag skulle vilja föreslå, att man vågar se den verkligheten i ögonen och begagnar sig av den. Livet blir annorlunda på det sättet, en ny rytm, en jazzrytm, om du så vill: välja och kasta, evigt söka och evigt finna, nya upplevelser utan slut – den eviga jakten efter mig själv. Det ligger naturligtvis en viss tragik på djupet, men den ger relief åt det hela. Ser du, det är virilt! Så blir livet något att leva. – Jag dansar gärna både efter saxofon och ukulele, sade Tage, men teoretiskt hatar jag dem. Glöm inte, att jag medarbetar i Nya Dagligt Allehanda, tillfälligt visserligen, men ändå. Annars har du nog rätt. Kärleken är tusan så enformig. Och ändå är kvinnan en krydda, som man inte kan undvara, fast det bästa är innan man har fått henne. Du må tro, jag har något nytt i kikarn nu. En jäkla söt flicka – som står i sybehörsaffär i Birkastan. Det låter ju tarvligt, men hon är faktiskt ... Mörk och finhyllt, förstår du, smal och smidig, blandning av vamp och oberörd oskuld. Storartad. Vióla heter hon – de säger alltid Vióla i den klassen. Gå med och dansa någon gång, så får du se henne. Ibland tror jag faktiskt hon är oskuld, jag är riktigt stolt att bli den förste, men jag vill gärna skjuta på det en stund, för sedan – äsch ... Hör du du, tror du Vilhelm Berg kunde skaffa mig något jobb på D. N.? ILLUSION Saxofon: heta lena lemmar, molande hunger, åtråns ursång, sjungen i tropiska djungler, där månskenet suger och fasanerna ropar i ljum dimma. Xylofon: smattrande torr takt, som när en leddocka hoppar omkring och har precis så roligt som hon får för trådarna, ledda av en mäktig hand eller ett mekaniskt urverk. Och så banjo, högljudd och förbehållslös som ett naturbarn av oförstörd ras. Hur kan en vit man med uppstruket slätt hår och blaserade ögonlock tro att det är hans instrument? Han behövde bara kasta en blick på den stillsamma och väluppfostrade publiken för att vakna ur sitt misstag, men det är hans levebröd att inte vakna. I refrängen faller hela kapellet in med sång, på engelska, ty schlagern kommer från Amerika. Människorösten är också ett instrument att dansa efter, när den underordnar sig rytmen så blint som här, och det främmande språket gör också sitt för att inte ordens innehåll ska framträda och splittra uppmärksamheten hos de dansande. Rytmen är ett rus, genom instrumentens trä- och metalltonvågor anas den levande rösten som en eggelse i bedövningen. I samma ögonblick som orden väckte uppmärksamhet, vore bedövningen störd, nu är de bara ett budskap om närheten av kött och blod och en åtrå farligare än saxofonens – det ilar genom blod och nerver som röda blixtar – och samtidigt är deras grumliga diftonger en hälsning från millionstädernas äventyrsland – det filmlandskap, som blixtarna lyser upp. Belysningen är dämpad, röda amplar över borden och lampor under det blomstermålade glasgolvet. Där rör sig smäckra vrister i silkestrumpor och välpressade byxben med lackskor under. Hur kunde människor förr skratta och prata, medan de dansade? Visste de vad rytm var? I rytmens rus, där klyvningen i kropp och själ läker sig som under sömnen, äger mannen kvinnan och kvinnan mannen på ett overkligt fjärran sätt, som ändå är säkrare och mindre svekfullt än den fysiska föreningen. Ty man sätter ingenting på spel, varken öde, kropp eller själ, och ändå är ödet nära och överskyggar med spänning: kanske mitt öde – och detta kanske lockar och lugnar på samma gång, lockar därför att det vetter mot oändligheten, lugnar, därför att det viskar: ännu ingenting förlorat. Tage rycker Viola hårdare inpå livet, för henne i underliga nyckfulla turer, känner sin makt över den vältränade, smidiga kroppen, tvingar henne tyranniskt hit och dit. Just nu är hon inte Viola, inte heller är hon könet kvinna, men hon är den kvinna hans sinnen i hemlighet alltid har ropat efter och aldrig nått. När dansen är slut, är också förtrollningen bruten: illusionen av att känna till botten och härska utan gräns ebbar tillbaka, men så som nattens syner ebbar tillbaka, utan att lämna sår eller ärr. Till nästa dans. – Vill du ha te? Han beställer te och bakelser. Det blir paus nu. Det sitter par vid borden, men inte bara par, utan också unga män, som i brist på kvinnliga bekanta har kommit hit ensamma eller i sällskap för att bjuda upp okända, och unga flickor, som sitter två och två och väntar på att bli uppbjudna. Violas ögon är grå under försvarliga svängda ögonfransar. Det är ögon som mäter och räknar. De räknar ut priset på damernas klänningar och mäter vader och smalben med en snabb blick. Och de unga männen befinner sig under tumstocken på ett sätt som skulle göra dem förlägna, om de någonsin fick veta det. Men de får aldrig veta det. I kväll är de unga männen alltför unga. Han där med mittbenan har inte vuxit i händerna än, ville helst ha undan dem, ser ut att vara rädd för dem, som om de kunde anstifta olycka på eget bevåg. Bättre mans barn, annars var han väl inte så stel, kanske han går i skolan än. Valp. Men den mörke där vid bordet intill, vad kan han vara? (De försvarliga ögonfransarna lyfter sig så blygt förstulet som de bara kan, när man har övat sig länge framför spegeln.) Svårt att säga, innan man får se honom på nära håll. Han har en viss ledighet, som en som är van att bestämma över sitt eget liv. Men det är inte heller så odelat fördelaktigt. Vore han ur en fin familj, skulle han inte släppas på egen hand än. Ty han är också för ung. Men ser bra ut. Något att leka med. I det dämpade ljuset är det inte så lätt att avgöra, vem de skygga blickarna under långa ögonfransar egentligen gäller. En fuktig glimt, full av det okändas mystik, man möter den ihärdigt, men lyckas inte fånga den. Men som det fyllda vinglaset redan genom sin doft och tillvaro gör samtalet muntrare, själen livligare, så skapar den glimten en rymd och en bakgrund, utan vilka dansen vore ett menlöst och meningslöst tilltag. En elegant man stiger ut på det tomma dansgolvet och ställer sig framför musikestraden. Pausen skall utfyllas med ett kort kabaréprogram. Här har vi först charmören. En strålkastare uppe i hörnet öser en vit flod över honom, för att man ska kunna följa hans rörelser och mimik. Han sjunger kupletter. Först två lustiga: den ena heter ”Den vore bra att ha” och behandlar så olika ting som en hembränningsapparat och en nyckel till alla dörrar, den andra, ”Vad hade han där att göra?” rör sig om politiska koryféer och idrottsgudar för att sluta med en bedragen älskare. Publiken skrattar! Den vaknar! Men inte mer än man vaknar av en snaps. Och den sista kupletten är allvarlig, oskyldigt kvalmig och smekande: Le med dina klara ögon blå, räck mig dina ljuva läppar två! Bland röda rosor är du min dröm ... Publiken känner till kupletten förut och faller in i refrängen med släpig känsla. Stämningen är återställd, charmören bugar och går. En kort stund faller strålkastarfloden som månsken över den tomma platsen. Spansk dans blir det nu. Heta nätter, kastanjetter. Och där kommer hon, Rita de Castro, dansar in, gör några kokett underdåniga reverenser och några lika koketta steg för att komma i gång. Banjon börjar dallra från estraden som en gitarr i Valencia. Rita de Castro föddes i Linköping av svenska föräldrar, men när hon valde sitt yrke, lade hon bort sitt eget namn och tog ett nytt för att inte störa illusionen. Ty publiken säger sig beundra rörelse och rytm, men i själva verket är det aning och eggelse den kräver. Se upp mot taket, där de röda amplarna håller skymningen varm och sövande – är de inte eldflugor i en passionerad natt, långt härifrån, där önskningen bara behöver sträcka ut handen för att nå sin uppfyllelse? Bada blickarna i den svala floden från strålkastaren, där den skälver blåvit som söderns månsken – märker du inte, hur bakom sinnenas intryck minnen vaknar från tusen ting, som du aldrig själv såg, men som mötte dig i bilder och ord och som du fyllde med liv, allt det liv du ägde i överflöd men ingenstans hade att göra av? Den främmande dräkten tillhör Carmen, hon som inte känner andra band än kärlekens, och det främmande namnet ekar av strålande sköna kreolskors äventyr. Rita de Castro! Stig fram och låt illusionen verka! Rusiga ögon väntar otåligt på att bli bedragna, svik dem inte. En elfenbensfärgad sammetsorm är det första intryck hon ger, när hon börjar vrida och böja sig. Ryggen är bar, så att varenda rörelse kan följas in i det fina muskelspelet under huden. Dräkten sluter tätt intill den knappast fullt utvecklade figuren. Den som dansar ensam är i samma egendomliga situation som skådespelaren, när han spelar ensam. Den motspelare som saknas måste tänkas fram så intensivt att åskådarna ser honom. Men Rita de Castros dans är inte ämnad någon partner, vad hon dansar har inget samband med någon annan människa, det skulle då vara direkt med publiken. Ty dansen är ägnad hennes egen kropp, hennes egen skönhet, hennes egen smidighet. Den rörelse, med vilken hon höjer armen, tills den och ryggen bildar en lång, mjuk båge, är så fulländad, att den inte kunde göras bättre, och samtidigt medveten in i minsta del. Vad hon menar? Vad hon vill uttrycka? Ingenting. Konsten för konstens egen skull. Hon menar sin egen skönhet. Hon menar de applåder, som skakar danssalongen, när hon gör den sista vällustiga böjningen bakåt med utbredda armar och framsträckt fot för att strax därpå glida ner i sin djupa sydländska nigning med en dockas leende på sin körsbärsfärgade mun – ett leende av tomhet, som var och en fyller med sin egen förväntan och som därför verkar gåtfullare och mer lockande än all själ, all lidelse, all sanning skulle gjort. Handklappningen är örondövande. Män och kvinnor darrar och glöder i sina hjärtan, och dansen kan fortsätta. Tage ursäktar sig och lämnar sin dam för att bjuda upp ett oxygenolblont barn vid ett annat bord. Beslutsamt reser sig den mörke pojken, som har känt Violas ögon då och då under kvällens lopp, går fram till henne och bugar sig allvarligt och avmätt. De glider ut över golvet famn i famn, vaggade på vågor av äventyr och hetta. Kanske mitt öde ... Men genom sina långa svarta ögonfransar lägger Viola märke till att hans krage är en Meykrage ... Saxofon: blodet klagar sin mörka klagan, det väller och svallar mot murar av sten ... Xylofon: maskineriet rör sig, trälederna klapprar, mycket rätt, bara man håller takten ... EN HELT ANNAN VÄRLD Introducerad av Tord, rörde sig Tage för första gången på en danstillställning hos Landers’. Men han rörde sig som hemma. Den hyrda fracken satt som gjuten, och alla hans charmöregenskaper kom fullt till sin rätt. Över den förmögna våningen vilade en säregen diskret doft – han, som var van vid danssalongerna, märkte den genast och inandades den med välbehag. Det är skillnad på lokaler. Och så ligger det något säkert och lugnt över sådana danstillställningar i hemmen. Man kan hänge sig åt stunden i den fasta förvissningen, att vad som sker här, sker med värdighet. Alla hör till samma sällskap, och det blir något konfidentiellt över vad som sägs och görs, helt annorlunda än på offentliga ställen, där man alltid har sin ställning och sitt anseende att ta vara på och bara skyddas av ett ovisst inkognito. Här är man som sagt hemma. Herr och fru Landers visade sig egentligen bara i början, gick och myste och bad ungdomarna vara välkomna och tittade på de första danserna. Sedan fick man sköta sig själv. Musiken var förstklassig, taktfast och uthållig, stämningen hög och obesvärad. Birgitta Merck, som Tage just nu dansade med, var fullärd i konsten och hade dessutom ett gåtfullt kyligt leende, som jagade kalla kårar utefter ryggen på en. Ur vimlet i danssalen gled de ut i ett av sidorummen. Den mjuka mattan kändes underligt molnig under fötterna efter det glatta parkettgolvet, men det var skönt med svalkan. Fröken Merck sjönk ner i en nästan plågsamt bekväm stol och sträckte ut sina graciösa ben över golvet. Snyggt, onekligen. Men borta i den stora länstolen satt redan Britt Landers uppkrupen i en självsvåldig ställning och lutade sitt rufsiga huvud mot en svart sidenkudde med en broderad fasan i alla regnbågens färger. Tage såg det med förtjusning. Fasaner och paradisfåglar i sin oskyldiga och ändå förföriska fjäderprakt – sådana var de unga flickorna här i kväll. Över Britts stol lutade sig unge Sellman, en bredaxlad nordisk idrottstyp, och borta vid bordet, där frukt och drycker stod framdukade, sysslade en ung man under medellängd, satt till växten och överdrivet livlig i sättet – vanligen helt enkelt kallad Snillet. Tage gick fram och fyllde ett glas med bål åt fröken Merck och slog upp en grogg åt sig själv. Här hade inte sparats på sådant som kunde göra stämningen festligare, varken raffinerade belysningseffekter eller dryckesvaror, det senare så mycket mindre som nästan alla de unga männen redan hade tagit studenten och alltså borde kunna ta vara på sig själva. – Det är väl ingen, som händelsevis har ett aspirinpulver på sig? frågade Snillet högljutt. – Har fröken Landers ont i huvudet? sade Tage. – Hör på den oskyldige, skrattade Snillet. Aspirinpulver har en mycket vidsträcktare användning än du anar, gosse. Det är en ofrånkomlig nödvändighetsartikel på en flott skiva som den här (han gjorde en gest ut över flaskorna på bordet). Det är faktiskt oerhört lättsinnigt av er att gå på bal hos Landers’ utan att ens ha aspirinpulver på er. – Aha, sade Tage, förlägen över sitt barnsliga misstag. Jaså, du börjar känna dig svag redan? – Svag är jag alltid. Köttet är svagt, som du vet, och anden är villig till på köpet. Så det vore inte så märkvärdigt – men det verkligt sorgliga är att jag snarare börjar känna mig så kolossalt stark – det är ett särdeles dåligt tecken, efter min mening. Snart får jag en obetvinglig lust att hoppa bock över bordet med alla glasen. – Bara du inte gör som Lundadocenten, som fick för sig att han var en vrålapa och nödvändigt skulle hänga sig i ett träd i gripsvansen. Han bröt benet. Alla skrattade. – Det påminner nästan om mig häromdagen, eller rättare häromnatten, förklarade Sellman. Vi var ute några stycken från Teknis, och när vi kom hem – gosse, du kan inte ana ... De andra väntade på poängen, men av en eller annan anledning kom det ingen fortsättning. Antingen hade Sellman aldrig avsett någon poäng, eller också hade han åtrat sig. – Inte ens ni teknologer kan vara sådana amfibier som de är i Finland nu under förbudet, sade Tage. Begär man te på en restaurang, så frågar de om det ska vara starkt te, och säger man då ja, så får man konjak. I tekopp. De båda damerna märkte på tonen, att samtalet var avsett för dem, en hyllningsgärd för deras fötter, och det behagade dem, även om de inte fullt förstod den starka känslobetoningen över spirituosan. De sträckte på sig och gav luft åt sin belåtenhet i nya klara skratt. – Jag måtte väl veta det, sade Snillet. Har ni reda på att jag har varit med och smugglat? Som sport förstås, ville se hur det var. Flickorna upphörde kokettera, deras intresse blev ofrivilligt som inför en spännande film. – Nej? sade Britt och stirrade med runda beundrande ögon. – Kan ni inte berätta lite om hur det var? frågade Birgitta Merck. Snillet ställde sig i position och beskrev mycket levande en spännande biltur med polisen hack i häl. Tack vare chaufförens oerhörda kallblodighet (och kanske också till någon del hans, Snillets) lyckades man verkligen sätta en kolossalt svår plan i verket, nämligen att välta av spritlasten i diket i en vägkrök, och när så polisen ett stycke längre fram hann upp bilen, var man absolut oskyldig och hade inte en droppe starkt med sig. Tystnad. Britt drog en suck. Men Snillet var herre över stämningen. I lättare ton återtog han: – Men det har sina sidor. Kustbefolkningen lär vara alldeles förstörd. – Av spriten? – Nej, nej, av smugglingen. Moraliskt. – Men ni har ju själv smugglat? Vill ni stå här och försöka få oss att tro, att ni är moraliskt förstörd? skrattade fröken Merck. – Nå, vem vet, sade Snillet hemlighetsfullt och ryckte på axlarna. Men jag smugglade för sportens skull, som jag sa. Det blir lätt någonting annat, när förtjänsten kommer med i spelet. Stackars satar, de är fattiga förstås, jag förstår dem så kolossalt bra, man är väl människa, det håller jag på, men det blir ändå att sälja sig – inte riktigt detsamma, eller hur? Det var ju till och med en gammal storsmugglare som slutade, när han såg vart det bar – att nittio procent av kustbefolkningen faktiskt var moraliskt fördärvade genom smugglingen. Nej, en äventyrare, en desperado får ta risken (åter ryckte Snillet avfärdande på axlarna) – men den ärliga kärva fiskarbefolkningen, den vill vi ha ofördärvad. Håller du inte med mig, Tage? – Jo visst, sade Tage. Styvt av dig onekligen, fast olagligt icke desto mindre ... – Olagligt, fnyste Snillet. Är du en sådan förbannad bracka och farisé så du kommer med sådana argument. Kamratskap, det förstår jag, lita på mig, heder vet jag vad det är, den som tvivlar på det ska få lära sig veta rentut sagt hut, damerna får ursäkta. Men bracka det är jag inte. Du är väl inte anställd i Svenska Morr heller. Är du verkligen en sådan förbannad demokrat så du vill stryka ut allt äventyr och all storhet ur livet och göra det svagt som Ekmansdricka ? Nej du, här finns ännu en som håller på karlakarlar som vågar lite av varje – faktiskt föredrar jag en sådan verkligt grann storförbrytare som Al Capone framför en dussinmänniska som inte höjer sig två tum över hjorden. – Tack för det du, sade Tage, som kände uppriktig beundran för Snillets vältalighet. Jag är nog gammaldags att tycka ungefär som du, lite mildare kanske – sen må dagens småpåvar kalla det nittitalsromantik eller vad som helst. – Nittitalsromantik! Fanns det inte långt före nittitalet kanske? Fanns det inte under hela antiken? Och under renässansen då? För resten – folk talar om vår slätstrukna tid, och det är sant, tidsandan går i den riktningen, den stora hopens tidsanda, man vill jämna ut allting, förmögenhet, bildning, levnadsvillkor. Men vet du vad jag har upptäckt fullkomligt privat: att vår tid ändå och kanske just därför – på trots – är de stora männens tidsålder mer än någon annan har varit. En man som Kreuger – när har någonsin en renässansfurste haft sådan makt? Eller en konstnär som Greta Garbo – vilken skapande ande har någonsin förr nått en så oerhört stor publik? Så den där slätstrukenheten är ännu så länge inte riktigt färdig. Och den allmänna meningen måste förr eller senare vända sig. Folk kan inte slå sig till ro i det vardagliga, lyckligtvis. De måste ha glans över livet. Om inte hos sig själva, så hos sina hjältar. Därför måste de också hålla mer på spänning och storhet än på – brackans dygder. – Sellman vet jag att jag har på min sida. Tage nickade. Han kände sig högtidlig. Där stod en annan och talade ur hans eget inre. – Jag undrar om inte det där är svenskens djupa känsla för det väsentliga i livet, sade han stillsamt. Det är nog många som känner det just så, och visst har de rätt. Sellman hade inte lyssnat på Snillets sista anförande. I samma ögonblick som musiken spelade upp en blues, stod han framför fröken Merck och bugade, och så försvann de arm i arm in i salen. – Där har du en av de blivande stora, sade Snillet och visade efter honom med tummen. Ett resonemang bryr han sig inte om att följa, men handling, det är hans liv. Syns det inte på honom att han är vikingaättling? Viking med amerikansk haka. Han förstår den moderna farten. Vad tror du han är om tjugu år? – Något styvt, menar du? – Absolut. Storindustri. Med den farten. Pappan har hundratusen om året. – Å fan. – Jag hör på din ton, att hjältedyrkan inte är död än. Än leva de gamla gudar! Skål för dem! Han tömde konjaken och fyllde på ny. Under tiden bjöd Tage upp Britt Landers. Han kände sig fylld av ny kraft. Var inte han också vikingaättling? Även om hans pappa inte hade hundratusen om året, så kunde väl en bra karl slå sig fram i världen. Än leva de gamla gudar ... Ute i salen bollade paren med stora brokiga ballonger fyllda med luft. Herrarna, i allmänhet något påverkade av spriten, tog fast dem och försökte klämma sönder dem med grym förtjusning, medan damerna under små skrik skyddade dem moderligt ömt, så att det kom till åtskilliga små jakter och brottningar. Serpentiner började också slungas ut bland de dansande – susade genom luften, trasslade in sig bland armar och ben, spändes som band och brast. I färgerna och virrvarret trängde Tage sig in med sin dam. Det är underligt med en stor mans yttrande: det smittar ovillkorligen. Det finns vissa böcker, som man aldrig öppnar utan vördnad; man vet, att det står något i dem, att alla anser att det står något i dem – och man finner verkligen också någonting. Somliga finner ett och andra något helt annat, men något resultat blir det regelbundet, när man går till verket med det rätta fruktbara förtroendet. Så är det också, när en erkänd berömdhet talar: hans tal blir sanning och upplevelse för den andäktigt tillitsfulle. Så gick det också för Tage nu, när han kom ihåg, hur Vilhelm Berg hade kallat Britt chimär och törstens inkarnation. Hon dansade inte lika tränat som fröken Merck – inte som Viola heller – men till och med det var en del av hennes charm. Man hade en känsla av att vad som hos dem redan var färdigt, fanns i knopp hos Britt Landers, ett löfte med hela det okändas väldighet. Hennes mjuka kropp var som mjuk lera, som väntade på sin slutgiltiga form, och i de troskyldigt speglande ögonen och på de fuktiga läpparna, som stod halvöppna, medan hon tyst och uppmärksamt lyssnade till vem som talade, låg samma bedårande allslukande mottaglighet. Vad skulle man inte kunna göra av en sådan ung kvinna! Redan förut berusad av Snillets ord om världsbesegrare och undantagsmänniskor, gungades Tage allt längre ut i en rymd av väntande möjligheter. Den taktfasta musiken var segermarsch. Hans egna rytmiska steg bestämde världens pulsslag. En lång blekröd serpentin virvlade genom luften och snärjde in honom i sina ringlar, men utan att bekymra sig om snaran fortsatte han sin väg, och när den sköra pappersremsan slets av, utan att han ens kände det, och blev hängande som en dekoration över bröstet, andades han djupt och befriat och tog ut stegen djärvare än förut med ett leende som när en ung gud spränger sina bojor. SAKRAMENT Om dagen är staden ett landskap som alla andra, med branta massiv fulla av fönster, med de gyllene dagrar som framkallas i rökig atmosfär och med en icke odelat behaglig lukt av förbrukad bensin. Men om kvällen! En duggande höstkväll ... De skarpt avgränsade ljuskällorna återkastas av den våta asfalten som drömlikt utflytande och konturlösa glitterytor – stillastående ljuspölar, som drupit ner från ljusreklamerna och flutit ut från lyktorna över trottoaren och ända ut i det fuktigt speglande mörkret i körbanan, och rörliga bäckar och rännilar, sipprande och forsande framför spårvagnarnas tungrodda gondoler, bussarnas smidiga jättekroppar med blå ädelsten i pannan och bilarnas vidöppna rovdjursögon på jakt. Och allt detta har en dimension utöver dagens, ljusflödena sänker sig som okroppsliga kroppar ner i en på samma gång svart och genomskinlig värld under våra fötter, så att man undrar, om kanske dagens företeelser bara är den förgängliga ovanjordiska delen av hemlighetsfulla växter med rötter som slingrar sig om varandra djupt nere i det svåråtkomliga. Biograferna lockar med kransar av ljus – tillflykter mot kvällens mörker, höstens rusk och vardagens otillfredsställda tomhet. Fullhet och vila väntar i drömmen på den vita duken, och mörka skaror strömmar från alla håll som nattfjärilar mot papperslyktorna en festlig kväll i augusti. Deras ögon är bländade av glansen, deras drag har mist sin spänning och visar det hungriga barn, som var och en annars gömmer så väl i sitt inre och som begär sagor och vackra drömmar om det som realiteten inte kan ge. Ytterkläderna behåller man på, som ett tecken på den barmhärtiga ensamhet var och en väntar att svepas in i mitt i den fullsatta salongen, samma ensamhet som höljer barnet i färger och äventyr, när det kryper ihop och drar täcket över öronen. Det dämpade ljuset i taket tynar bort som en hastig tropisk skymning. Åskådarna har smält ihop till en odifferentierad mörk massa, man skulle kunna tro att de hade blivit ett. Men de har inte blivit ett, de har bara blivit ensamma, de syns inte längre, de bara ser. Veckans filmjournal rullas upp. Rumänskt prinsessbröllop. Från höstmanövern. En amerikansk levnadskonstnär går på lina för att bli uppmärksammad, De europeiska nationernas skönhetsdrottningar. O, detta är Världen, skiftande, osammanhängande, full av underlighet. Vi ser Världen sådan den är. Åter flammar lamporna upp, men inte till sin fulla styrka. Man kan vända sig om och se om här finns några bekanta. Britt urskiljer Tage Werin lite längre bort i salongen, han har sällskap med en söt mörk flicka, något äldre än Britt, okänd. Han hälsar. Det skymmer redan på nytt, men Viola har hunnit uppfatta den andra: skunkkrage, välklädd, söt, åja tämligen, men fin måste hon vara, finare än hon själv. Så mörknar den omgivande verkligheten till en dröm, och drömmen på den bjärtbelysta fyrkanten är den enda verkligheten: EN MISSTANKE. Det är den himmelska Bel Birds senaste. För fem år sedan kom hon till Hollywood som en liten fattig flicka från Rhode Island, och nu är hon hela världens dyrkade Bel, tack vare sin skönhet, sin smärta figur, sitt drömmande gåtfulla leende, sitt måttfulla spel och en ofantlig reklam. Hennes öde är det avundsvärdaste som finns, och det ligger inom räckhåll för lite var. Medan man väntar, kan man sätta sig in i hur det var för Bel Bird, hur hon hade det förr – hon stod i butik, tänk, och nu! – hur hon blev den stora Bel, hur hon har det nu, vad hon tänker om livet och kärleken. Den som går Kungsgatan eller Strandvägen fram vid middagstid, kan räkna tiotal efter tiotal av små Bel Birds. Samma finpenslade ögonbryn under tättslutande filthatt, samma strålande blick och samma glidande behagfulla gång. Samma tankar om livet och kärleken. Men tänk inte för högt om hennes allmakt. Själv var hon bara liv, som göts i en form. Till Hollywood kom hon som en glödande inbunden själ och hoppades få låta sina lidelser slå ut i blom, bara det skedde i kostym. Så blev det. Och kostymen sög liv av hennes liv och lönade henne med guld och ära. Hon blev den stora Bel Bird. Och på sista fotografiet, som har skickats ut för att bli omslagsbild på beundrande veckotidningar jorden runt, ser man hur beundransvärt väl kostymen och livet, formen och innehållet har smält till ett: lätt bakåtböjd i höftleden, med skuldror och hals framskjutna och armarna mjukt lyfta står hon och leker med sin lekfulla angorakatt, och så säker är hennes rörelse, och så felfri verkar hon från hjässan till fotabjället, att man undrar, om den fulländade gestalten verkligen tillhör en dödlig kvinna, eller om den inte snarare är ett opersonligt väsen, upphöjt över det individuellas små löjligheter, ett slags tidens ande ... Men i kväll har hon ännu inte visat sig på den vita duken, det är bara hennes slott, som låter upp sina salar. Fest! Ljus! Gäster! Aftontoaletter i glittrande prakt. Män med glödande förälskade blickar och gentlemäns avmätt artiga älskvärdhet. Men lord Marmour själv ... Ensam i lilla förmaket. Hans något intetsägande men välformade ansikte visar oro. Var är lady Marmour, hans älskade, hans maka? Den gamle betjänten, trogen som guld, vet ingenting. Tjänarna samtalar – nej, ingen vet något. Den gamla vildvuxna parken, skiftande i månljusdagrar och slagskuggor, sveper sin trolldom från Shakespeares tid kring slingrande gångar och hundraåriga stammar. Lövverket skälver, skuggorna fladdrar. Långt borta i bakgrunden löser sig en luftig kvinnogestalt ur det vaga ljuset. Det är hon! Lady Marmour – Bel Bird! Och den djupa skuggan under en ek slungar ut en arm av mörker mot den späda skepnaden – en man i svart silhuett glider henne till mötes. Men de två är inte ensamma: en mörk kvinna i släpande klänning – förmodligen en av gästerna – har stigit fram i förgrunden och sett allt. Hon samlar ihop sin klänning, kastar ännu en snabb och ondskefull blick mot de två, som nu mött varandra och samtalar stödda mot en trädstam – så skyndar hon tillbaka mot slottet. Åskådarnas hjärtan blir heta. Det tycks röra sig om förbjuden älskog. Eller vad annars? Det finns många tankar bland åskådarna, men bara en själ, en sympati just nu. Där sitter skolflickor, som sinsemellan försöker tala frigjort om erotiska ting, men alltid med en viss hetta i kinderna och med en aldrig besegrad känsla av ursynden uppror. Där sitter strängt anständiga fröknar, som aldrig har känt annan kärlek än den pliktskyldiga husvärmen i närheten av föräldrar och släkt och den översinnliga ömheten för en pekingeser. Där sitter lättsinniga noppor med en sentimental ödestro, som ursäktar allt och romantiserar allt. Där sitter gifta kvinnor med ett lyckotomt liv bakom sig och framför sig och med hemliga fantasier om vad det kunde blivit av dem. Men det finns inte en, som i detta ögonblick tvekar inför det hon ser: är det inte hon själv, som står där i parken, hennes hemligaste drömmar, hennes aldrig levda lycka, som står på spel? Skön, rik, fri, som det drömjag natten kan skapa, står var och en av de många i Bel Birds skepnad mitt inne i ett hetsigt äventyr – och ändå fullt tillåtet, eftersom det bara är film. Och männen? De är färre, de har i allmänhet gått hit därför att Hon ville det. Annars hade de kanske hellre gått på äventyrsfilmer, där manliga män besegrar mäktiga fiender. Men Bel Bird är då också värd en biografbiljett. För en gångs skull kan man få se, hur en kvinna verkligen skall ta sig ut. Men åskmolnen skockar sig över slottet, och lady Marmour tiger, tiger (många närbilder), tills hon efter ett misstankens utbrott från makens sida flyr i förtvivlan, efterlämnande ett knapphändigt, stolt brev, darrande av återhållen smärta. Lorden är slugare än han ser ut. Ett spår har han, väl inte efter sin gemål (man ser henne på tåget på väg mot fjärran land), men efter den okände mannen, som ännu en gång har uppenbarat sig. Och efter biljakter i natten och många svårigheter tränger han ner i Londons undre värld. (Under tiden glimtar av ladyn på resa – evigt rolös, trött, förbi.) En krog. Pittoresk, dålig belysning. Misstänkta figurer med skärmmössa nerdragen i pannan. Kvinnor av tvetydigt utseende. Fattigdom. Den undre världen. Avskummets värld. Och dörren slås upp, och på tröskeln står lorden och hans lustige ridderlige vän, raka, trohjärtade, i eleganta regnrockar, drypande av regn. Två världar möter varandra, ärans och skammens. Det är två världar som alla känner igen – den ljusa och den mörka, den goda och den onda, som existerar i denna drömmens högre verklighet, där själarna lever, i motsats till den lägre, den mindre intensiva verklighet, där kropparna dagligdags gnuggas mot otrevliga påtagligheter. Det är från många skiftande omgivningar åskådarna kommer. Från trånga utrymmen de flesta – från kaffedoft och fläskos, från bråk med grannarna och obehag av portvaktsfrun. Från dålig luft och surt förvärvade slantar. Från bekymmer för hyran. Från allt det som aldrig har snuddat vid deras drömjag i den engelska parkens månsken. Men inte heller vid den andra världen, den undre! Blackt är vardagslivet, också när det svälter och fryser, de hemlighetsfulla skuggorna kring den undre världen har det aldrig visat. Vardagen är ett ingenting, omöjligt att riktigt passa in i drömmens värld av svart och vitt. Ett provisorium i väntan på lyckan, Bel Bird-lyckan bland rika män och bilar och modecréationer – tänker de unga. Ett misslyckande, en besvikelse, menar de äldre, som vet att de måste stanna här i mellantillståndet, där varken ljuset eller skuggorna är nog starka att göra det hela intressant – de får hoppas att barnen lyckas klättra längre, och under tiden går de hit och läskar sig med en blick in i livets ansikte. Handlingen på duken förlöper normalt. Den uppspanade unge mannen, som lady Marmour mötte i slottsparken, befinns vara – hennes förlorade, förfallne, olycklige bror. Vilse i livet, slutligen sjuk och eländig, vacklar han omkring i den Undre Världen, hjälpt endast av en stackars inbrottstjuv, som under sin grova sweater likväl bär ett hjärta av guld. Det var för att icke förråda sin broders vanära, som lady Marmour teg genom ångestfyllda dagar, tills hon slutligen flydde från den make hon älskade, ur stånd att längre leva i skuggan av hans ovärdiga misstanke. Hennes själ var spröd och nobel som hennes kropp. En fulländad lady. Också i broderns ådror rinner samma stolta blod. Också han vill offra sig. För att rädda sin syster från den vanära som följer hans fläckade namn vägrar han att följa med upp i ljuset igen. Men lorden och hans vän vet vad gentlemannens plikt fordrar. Med hjälp av den stackars inbrottstjuven, som ju dock därigenom mister sin bäste, sin ende vän – i smyg torkar han bort en tår från sin ärriga kind (närbild) – enleverar de den numera kroppsligen mycket försvagade brodern. En god lösning av det komplicerade läget uppnås genom dennes död, som inträffar under resan hem: lycklig som ett barn, när det åter befinner sig bland de sina efter långa irrfärder, drar han sin sista suck i svågerns armar. Över Bel Bird-lady Marmour, som nu hamnat på Rivieran, skymmer en hopplös solnedgång bland palmer och oleandrar. Snart orkar hon inte mer! Äntligen, efter långt sökande, blir hon återfunnen. Av en god gammal hotellvärdinna har hon just blivit räddad från ett självmordsförsök (gas). I den avsvimmades krampaktigt slutna hand fann man lordens porträtt. På bättringsvägen, lycklig över att återupprättas, men ännu matt och gripen av underrättelsen om broderns död möter hon sin make, och filmen slutar i en lång kyss, originellt och vackert fotograferad. Publiken snyter sig och smäller i bänkarna. Det var ändå vackrare än man först väntade. Det var stor konst, sådan som man brukar kalla ”förädlande nöje”. Man trängs mot utgången. Den enhetliga massan löser upp sig i småpartiklar, tycks det. I själva verket är den ett, mycket mer än när ljuset först slocknade. Den har begått ett sakrament, den är fast förenad i den himmelska Bel Birds kropp och ande. Är det någon skillnad mellan Britts och Violas druckna ögon, där de skymtar i den drivande strömmen mot utgången, så är det den att Violas fortare vänjer sig vid ljuset och segare håller fast vid verklighetens bilder. Hon mäter Britt ännu en gång och med djup ovilja. Bel Bird är alltid den enda, den oförlikneliga, men tyvärr, så har man det inte själv. – Britt driver förbi. Hon har glömt den andra. Hon ler ett litet drömmande leende för sig själv. Det är återspeglingen av den himmelska Bel Birds gåtfulla smålöje. FRAMÅT – UPPÅT! Det finns flera sätt att ta reda på vad en person är. Det enklaste är att slå upp i telefonkatalogen, förutsatt att han har uppgivit sitt verkliga namn och har telefon. Viola slog också mycket riktigt upp namnet Hill. Det fanns det nu flera: köpman, löjtnant, rörläggare, slaktare, småskollärarinna, änkefru. Småskollärarinnan föll utan vidare bort, liksom änkefrun. Men ändå? Han kunde tänkas vara son till änkefrun, telefonen kunde stå i hennes namn, om hon t. ex. var affärskvinna eller annars självförsörjande. Men borde inte sonen i så fall stå för sig själv ändå? Så ung var han ju inte, omkring tretti, snarare mer än mindre. Möjligheten fanns i alla fall. Vidare. Rörläggare, slaktare, transportarbetare. Nej. Han hade fina vita händer, utan spår av kroppsarbete. Löjtnant? Knappast, en löjtnant behåller nog uniformen på, när han är ute och dansar. Han vore väl fånig annars. Det var nog köpmannen. Hill, Walter, Köpm., Vallingatan 3. Köpman, vad är en köpman ? Skulle Violas mor med sin lilla mörka cigarraffär kunnat kallas för köpman, om hon varit karl? Kanske. Den som går omkring och säljer kvastar och vispar är väl också köpman. Och den som efter många släktled har ärvt en stor och ansedd firma, han är ju köpman han med? Och däremellan ligger otaliga grader. Vallingatan 3 – obestämt! Hon skulle titta på huset och trappuppgången. Själva gatan sade ingenting. Annars är det stor skillnad på gator. Man kan jämföra adressen: Villagatan så och så, med hennes egen: Viola Petterson, Sigtunagatan 8. Men Vallingatan var utan bestämd färg. Ett annat sätt att få upplysningar är att rentut fråga vederbörande själv. Tillförlitligt är det inte, men något så när brukar ju uppgifterna kunna kontrolleras. För att begagna sig av det sättet bör man emellertid känna personen i fråga något mer än hon kände herr Hill. Man bör inte bara ha dansat med varandra på Novilla och växlat några intensiva blickar och några ord, alldagliga till innehållet, men meningsfulla i sitt pejlande tonfall. Det tredje och tillförlitligaste sättet, att förhöra sig hos mannens bekanta, hade också sina svårigheter, eftersom hon inte kände en enda. Tills vidare fanns det ingen bättre utväg än telefonkatalogen, för övrigt fick man dra sina slutsatser av det man kom ihåg från den minnesvärda danskvällen. Hon lutade huvudet mot soffans grågrönblommiga plysch, slöt ögonen och försökte se honom, sådan han var, när han kom fram och bjöd upp henne. Ja, han var verkligen stilig. Mörk, med något demoniskt över sig. Han gjorde också ett välpressat, välvårdat och smakfullt intryck. Hur pass dyrbart tyget i hans kostym kunde vara – det var hon inte i stånd att bedöma, hon var ju inte så hemma i herrkläder. Men skjortan skimrade – trikolin av hög kvalitet. Slipsen var utsökt vacker, det hade hon lagt märke till, fast hon nu inte riktigt kom ihåg färgerna. På vänstra ringfingret hade han en sigillring med röd sten – det verkade både förtroendeingivande och raffinerat. Den röda stenen drog blickarna till hans välvårdade händer. Han var nog köpman av det finare slaget. Ingen slät ring. Mja, den kunde han förstås ha tagit av sig, sådant händer ... Viola smålog överseende, kanske mot ett uppdykande minne av någon filmfars. Om Ödet ville, vad kunde hindra det? Inte ens en slät ring. Lyckligtvis fanns det skilsmässa, till slut måste allt gå bra. Nej, det var en misstanke, som avskräckte henne så litet – åtminstone nu i fantasin – att den snarare gjorde äventyret innehållsrikare, farligare, mer spännande, med en lätt tragisk underton. Ty hur skulle det gå med den andra? Men sådant kan man inte ta hänsyn till, när man kämpar för sin lycka. Hela världen kämpar ju om lyckan, den starkare vinner. Hon sträckte ut ena benet, ett smäckert, välvuxet ben i silkesstrumpa, och betraktade det gillande. Hon hade sina företräden och var fullt medveten om dem. Men som hon småningom nyktrade till från sina alltför fantastiska dagdrömmar, återvände hon till den omedelbara sannolikheten. Han var ju ändå tämligen ung, varför skulle han redan vara gift? Det var i alla fall enklare om han inte var det. Att strida så där förtvivlat och gå igenom både eld och vatten för att få tag i en karl – det kunde vara spännande för en kväll, medan man satt bekvämt tillbakalutad i en varm biografsalong, men i verkligheten betydde det, att hon länge länge skulle få sitta så här i den grågrönblommiga liggsoffan, där det bäddades åt henne själv var kväll, och stirra på det trasiga vita överkastet över moderns säng borta i hörnet och på den idiotiska porslinshunden på byrån, och höra väckarklockans skarpa tickande utifrån köket, som nu. Gud, vad hon var led på allting här hemma! Och sybehörsaffären, där hon hjälpte till om dagarna! Var det något för henne! Åter gav hon benet en gillande blick. Hon kunde för resten själv ta reda på om han var gift (fortfarande förutsatt att han var den Walter Hill hon hittat i telefonkatalogen): genom att ringa till hans nummer och fråga efter fru Hill. Och om hon fanns och kom och svarade? Då fanns alltid den förklaringen: Det är från Elektrolux, vi ville fråga, om vi kunde få komma upp klockan elva i morgon och demonstrera en ny dammsugare – och varken fru Hill eller någon annan skulle någonsin kunna få reda på vem det var som ringde. Hon skulle ringa från en telefonkiosk, så inte modern hörde det heller. Man läser inte den ena detektivnovellen efter den andra utan att lära sig en del. Men om fru Hill blev misstänksam, när hon hörde att det var en automattelefon? Så fick hon väl bli det då, hon kunde ju ändå inte göra henne någonting. I köket smällde en spislucka. Modern hade kommit upp från affären och höll på att göra eld för att laga middagen. Viola satt och lyssnade på de hasande stegen, som rörde sig mellan köksbordet, skafferiet och spisen. Så reste hon sig med en suck av motvilja och medlidande både med sig själv och modern och gick ut för att hjälpa till med dukningen. Utan att tala rörde sig de båda kvinnorna mellan möblerna i det lilla köket. Vad skulle de också tala om? Kunderna i sybehörsaffären var inte intressantare än kunderna i cigarraffären. Viola hade en stark misstanke om att det var tvärtom, visserligen var det väl mest arbetare som handlade i fru Pettersons butik, karlar var de åtminstone. Men vad brydde modern sig om det? Hon hade haft nog av en karl. Medelålders, trött och en smula borta gick hon och mumlade för sig själv, som om hon varit ensam. Det lät mystiskt, men Viola visste vad det rörde sig om: var faten skulle stå, hur länge det kunde dröja innan sillpuddingen var varm, hur kallt det egentligen kunde vara här i köket nu. Viola satte fram tallrikar och gafflar som i en dröm, en obehaglig dröm. Vaxduken på bordet kändes otrevligt kall under händerna, och någon matlust kunde då inte hon få av att tänka på den gamla sillpuddingen, som var ledsam redan som ny, i förrgår. Ute på gården var det mörkt mellan de höga husen, men trappfönsterna lyste med kall skärpa. Det var så tyst, att den tickande väckarklockan lät riktigt argsint. – Nu skriker ungen bredvid, sade Viola. – Mm, svarade modern, som inte hade något att tillägga till ett så otvivelaktigt faktum. Det var en ogift fabriksarbeterska, som var mor till skrikhalsen. Viola föraktade henne smått för att hon inte hade lyckats undvika ungen, medan fru Petterson hyste en viss sval och principiell sympati med henne för att hon hade klarat sig undan äktenskapets rävsax. Men ämnet var utdebatterat. – Går du ut något i kväll? frågade modern långsamt. – Ja, det gör jag. De åt under tystnad, medan diskvattnet stod på och värmde sig. – Du ställer väl inte till med någon olycka för dig bara, sade modern åter och satte bort tallriken bakom sig på diskbänken. Viola gjorde en föraktfull grimas. – Jag är väl inget nöt heller. – Man vet aldrig. Du är väl inte märkvärdigare än andra. – Äsch, vad vet du om mig. Det blev tyst igen. Under tystnad började fru Petterson diska. Viola torkade. Hennes tankar rörde sig sömnigt förargade kring moderns sista ord: Du är väl inte märkvärdigare än andra. Ligger det inte ett bottenlöst förakt i ett sådant uttryck? Att inte vara märkvärdigare än andra, det betyder att vara en nolla, ett ingenting. Andra! Det är de grå, de formlösa, som aldrig har blivit något, som bara sköter en plats och kanske gifter sig med någon vem som helst och kanske får barn, långa rader, som inte heller blir något märkvärdigt. Inte märkvärdigare än andra! Det var en förolämpning, mycket för grov att ens behöva tillbakavisas. Viola hämtade en droppe tröst genom att åter kasta en snabb blick på sina ben och fötter. Varför skulle inte hon vara något? Håhå, hon skulle nog visa ... När så disken var undanstökad, såg hon på klockan och tog på sig kappa och hatt. – Ränn inte ute för länge nu, sade den långsamma, trötta rösten. Du vet, att jag inte somnar förrän du väl är hemma igen. – Jo, jag vet det, sade Viola. (Fru Petterson brukade alltid sova djupt, när dottern kom hem.) Så försvann hon utför den illa upplysta trappan. TAGE RÄDDAD Söndag ... Det är egendomligt, att lördagskvällens lössläppta frihet och söndagsmorgonens fridfulla lättja kan vara förspelet till något så ledsamt som söndags förmiddag. Varifrån kommer all dov olust och all retlighet, som just den dagen och den tiden på dygnet har blivit bekajade med? Det hjälper inte ens, att vädret är hyggligt, att promenerande i stora skaror drar sig ut mot stadens omgivningar, par om par eller familjevis. Det är något dött över allt som sker söndags förmiddag. Beror det på själva staden? Inga lastbilar, inga cyklar, inget jäkt, ingen brådska. Det är så konstigt. Folk känner inte igen sig. De går och längtar efter söndagsmiddagen och kvällen, då man kan börja roa sig. Det är så tråkigt som det måste vara i himmelen, om man tilläventyrs en gång skulle hamna där efter ett långt liv av ointressant jäkt, som utan att fylla tiden ändå hade tagit den i anspråk – vad skulle man egentligen ta sig till mitt i den eviga sabbatsvilan? För den som inte har någon trivsam familj, där man kan äta en festlig söndagsmiddag, blir eftermiddagen bara en förlängning av förmiddagens ledsnad. Både Tage och Viola befann sig i den fördömelsen, och när de tillsammans hade tillryggalagt en pliktskyldig och tämligen tyst promenad, var deras humör inte det bästa. Söndag är den dag, som enkom skapades för att låta dolda spänningar ladda ur sig, och de kände det i luften. De hade hamnat på ett musikkafé. Där gick tiden åtminstone något fortare, och man behövde inte leta efter samtalsämnen. Kaffe och bakelser är ändå en behaglig inrättning, och musik med. Luften var tjock av tobaksrök. Den flöt i gråblåa floder kors och tvärs genom rummet, bildade strömfåror och virvlar, gungade, slätade ut sig, löste upp sig, tätnade. Nere vid dörren satt en blek yngling med bekymrad min och blåste ringar som om hans hjärta ville brista. De vidgade sig, miste fasonen och grenade ut sig i nyckfulla linjer och ytor i flera plan till hängande trädgårdar med utsprång och vikar, för att slutligen blekna och uppslukas av de gråblåa strömmarna. Cigarretter är en skön sak, och musik med. Musiken är kanske den hemlighetsfullaste av alla konstarter. Den går direkt från känsla till känsla utan förståndet som mellanled. De bildande konsterna – där de inte rentav är nyttokonst – föreställer alltid något, som med visshet kan inordnas i vår tankevärld, och diktningen talar genom många lager av abstraktioner. Musiken är en konst på andra sidan om våra tankevanor, sinnenas konst mer uteslutande än någon annan – och ändå ansedd som den mest andliga. Underligt! Är den kanske ett enstaka arv från vår paradistid före syndafallet, från en värld, som ännu inte var splittrad i kropp och själ, och samtidigt en förhoppning om återvunnen oskuld, där väsen på nytt talar till väsen i färg, i ton, i rörelse, utan hjälp av de mer eller mindre klumpiga schematiseringar, som kallas begrepp? Det är en liten mild melodi, som just nu spelas, byggd på en exotisk folkvisa men mycket förändrad av kompositören. Med kontemplativt lugn börjar fiolen sin jämna trappstegsklättring nedåt för att sedan ljusna i en vek och bleknande uppåtbåge. Det är resignationens sång. Motivet upprepas och varieras, och den ständiga återkomsten, den ständiga lugna klättringen nedåt ger den enkla visan ett uttryck av klar och blid fatalism. Så sätter ett annat motiv in: det är oron som vaknar, begären, otåligheten. Men allt återvänder i den givna stilla strömfåran och slocknar i vemodig tillit till det oundvikliga. Man kan tänka sig många livssituationer bakom en sådan melodi. Men försöker man dikta dit dem, blir de ändå bara översättningar till skuggspråket och för oss bara längre bort från den omedelbara beröringen med en fin och stilla upplevelse. Av alla dem som sitter här i kväll och hör melodin är det emellertid ingen som lyssnar till kompositören. Vem längtar efter att intränga i cigarrettens erfarenheter, vem vill fånga kaffets och bakelsernas själ? Allt detta är till för att frambringa det behagliga tillstånd, då drömmarna blir lätta och ljusa och råkar i drift. Stimulantia kallas det. Det är några som klappar i händerna i alla fall. De har känt igen melodin. Tage och Viola klappar inte. Deras tankar har visserligen också råkat i drift, men är varken ljusa eller lätta. Viola har en känsla av att något händer, eller kanske av att något borde hända, men inte händer? Hon följer Tages ögon, som flackar kring rummet men ofta stannar vid ett bord i närheten, där två eleganta unga damer dricker te och röker cigarrett. Vad är det med dem då? Känner han dem? Särskilt vackra är de inte, men eleganta. Nej, han känner dem inte. Men han ägnar dem vad han just nu inte kan ägna Viola: sin aktning. De hör till hans egen krets. – Vad du är tyst i dag, sade Viola med en stött ton, som retade Tage. – Vad vill du jag ska tala om? frågade han och lyfte på ögonbrynen. – Ä vad du är dum! var allt vad Viola kunde svara, men det var nog för att ge ny näring åt Tages funderingar. Hon är tarvlig, tänkte han. Hur har jag kunnat undgå att märka det? Banal och tarvlig. Den där sinnliga munnen, som ser så obildad ut – har jag verkligen kysst den i porten om kvällarna? I porten! Det är ju knoddfasoner. En sådan flicka tar man upp på sitt rum helt enkelt, varför har jag inte gjort det? De båda cigarrettrökande damerna lutade sig bakåt i sina stolar och följde rökens luftiga vägar, där den blacknade från pyrande blått till askgrått. Den närmaste visade en fin profil och intelligenta, behärskade drag. En sådan kvinna var ändå något annat. Bara hennes sätt att leka med cigarretten. Och hennes likgiltiga ögonkast ut över publiken. (Jämförda med Violas tjugufemöresblickar!) Det behövs tre generationer för att frambringa en gentleman, påstås det. För att frambringa en lady behövs det säkert dubbelt så många. – Är det där din typ, Tage? frågade Viola retsamt. – Hå, inte precis, men jag beundrar deras sätt att föra sig. Det är bildat. Den piken kanske hon förstod. Han hade på sista tiden fått ett visst begär efter förfining, och han var stolt över det. Varifrån det kom, visste han också, eller rättare sagt, var det nu sist hade fått en stöt till vidare utveckling: det var på balen hos Landers’. Först och främst av Britt. Ju mer han tänkte på henne så här efteråt, dess fullkomligare föreföll hon, förtätningen av en kultiverad miljö med behaglig doft ... En miljö, där han kände sig hemma och ville höra hemma. Själv var han visserligen uppvuxen i mindre förhållanden, men hade alltid längtat bort därifrån. Han var född till något annat, som man brukar säga. Viola däremot var koncentratet av en värld som låg ännu lägre än hans egen ursprungliga. Av dem båda var han den absolut överlägsne. Och ändå hade hon fängslat honom så länge. Han kände sig hämndlysten. – Hon har åtminstone blan som håller att gå på, sade Viola. Tage bet ihop tänderna, men svarade inte. Ja, cigarrettrökerskan hade stora fötter. Och det hade Viola genast upptäckt. Vióla! Själva namnet var ju den vedervärdigaste röra av romantisk sentimentalitet och grov obildning. Vióla! Det var ju som en Strixhistoria. Och den hade man gått och varit halvförälskad i. Blan! Vióla! Just i det ögonblicket mognade Tages beslut: han skulle ta henne i besittning. Jämsides med föraktet sköt begäret upp som en svallvåg, och han såg med en viss tillfredsställelse, hur cigarretten i hans hand började darra. Slut med herdekomedin! Nu kommer något annat. Med en häftig rörelse släckte han cigarretten mot askkoppen och grep Viola om handleden. – Kom, vi går. De betalte och gick. På hela vägen sade de nästan ingenting. Viola tjurade, men det lade han inte märke till, utan försjönk i sina egna tankar. Äntligen kom de så långt, att den gråa skuggan från hemmet och modern ovillkorligen kom henne att sakta stegen. Nu var alltså stunden inne. – Viola, kom med hem till mig ett slag. Vi ska klara upp det här. Hans röst hade sjunkit flera tonsteg och fått en metallisk klang, som kom henne att lystra, men som också förklarade hans mening på ett mycket tydligare sätt än orden. Och inte utan triumf knyckte hon på nacken och gav till ett kort bittert skratt. – Jag kan ju inte föra mig, jag, sade hon. Jag är inte fin nog för dig. Det har jag fått höra i dag, och var säker på att jag tar lärdom av vad jag får höra. Och sen vill du jag ska gå med dig hem. Du tror kanske du är den enda karl jag känner? Å nej du, jag vet nog åtskilliga som är värda mer än tio sådana malliga högheter som du. Jag vet nog en som ... Hon svängde på klacken och gick in genom porten, som hon slog igen mittför näsan på honom. Hans första känsla var raseri över att vara lurad. Långsamt började han gå hemåt. Kantänka! Man är dyrbar, när man heter Vióla och står i sybehörsaffär. Man kräver aktning för sitt människovärde ... En dygdig danshoppa ... Rätt som det var, stack en saknad till tvärsigenom raseriet. Han hade dragits till henne så ofrivilligt, så naturbestämt, det fanns något hos henne, som han behövde ... I samma ögonblick det stod klart för honom, greps han av rädsla. Så illa hade det alltså varit. Han hade undgått en fara. Här gick han som en helig Antonius, underbart räddad ur frestelsen. Och den skyddsängel, som jagade undan fantomen, hade nog ändå varit Britt. Fylgia, fylgia! – – Tänk om han på allvar hade fastnat hos Viola, så fast att han inte kunnat slita sig lös ... En hemsk tanke. Viola som black om foten. Hellre då en gatflicka vilken som helst, hos henne fastnar åtminstone ingenting av ens jag. Och Britt som ledstjärna i fjärran! Det var tydligen lösningen. Han blev stående på S:t Eriksbron, full av lättnad som den nyss häktade, när han åter ser sig frigiven, och stirrade inåt staden, som låg och ruvade i sitt eget sken som ett fosforescerande jättedjur. Var och en av lyktorna på stranden motsvarades av en lång stilla lodrät strimma i vattnet, hängande pelarrader av lysande stalagmiter, som alla ledde in till det centrum, som just nu höll på att vakna till natten efter vilodagen. Till vänster i bakgrunden lyftes två glitterkransar, diadem kring pannan på furstebrudar: de båda Kungstornens restauranger. Mittför honom brann Palladium som en vitglödande eldsvåda utan att låta hejda sig av den lilla komiska röda stoppsignal, som var tänd vid sidan: N. D. A. under vartannat, det visste han, fast bokstäverna inte syntes hit. Men ovanför staden svävade som en kejsarkrona av ljus, som ett tecken på att människan icke lever av bröd allena, en väldig ljusreklam: Läs AfA! Och över hustaken, evigt i rörelse, med otrolig räckvidd, sträckte strålkastarstrimman från ett stort varuhus sin skyddande och välsignande spökarm av svagt lysande teleplasma. Han var fri! Där borta låg hans vidöppna kungarike. Han var i förbund med staden där nere, och den triumferande kejsarkronan var hans framtids löfte. Medan bron skakade av spårvagnsdån och ett norrgående tåg djupt nedanför svepte in honom i ett fuktigt moln av vit ånga, lyfte han på huvudet och nickade småleende mot den lysande bilden, som man i smyg nickar åt sitt eget förnuftigare jag, när det har gjort ett klokt val. SPETSAR Fröken Jansson klär skyltdockorna i fönstret. Årets mod är spetsar i alla färger. Aftonklänningar helt och hållet av spetsar, jacka med långa spetsärmar, kjol som nästan snuddar vid golvet, blekgyllne, blekrosa och svarta spetsar, alla skira som spindelväv. Fall, äppelblom, över gången, bred ut din tyll, du luftiga grönvita hundloka, i genombruten skälvande skugga, där trädgården står som svalast, den igenvuxna, den förtegna, den mossiga fruktträdgården. Det var en gång på en gammal herrgård ... Genom de långa kjolarna går ett sus av århundradens blygsel. Alltid har kvinnokroppen varit något att blygas över och gömma väl i veck och dok, ofta något orent, och alltid en farlig makt, som man fick akta sig för att släppa lös. Men också en förtrollad ädelsten, som låg gömd innanför berglagren och väntade på skattsökaren. Frasar det inte av översvinnlig trubadursång genom modeklänningarnas sida spetsar, när de rör sig i dans över golvet? Men samma ben, som i balsalen skymtade så aptitretande genom halvdöljande spetsvolanger, de rör sig nu på förmiddagen ganska oförtäckt under en kort promenaddräkt. På en stege i förstun står en kortklippt målarflicka i overall och visslar medan hon målar, och från tidningarnas sportsidor skrattar kvinnliga spjutkastare och kortdistanslöpare i små snäva idrottsbyxor. Det är bara i festvimlet, som ett smycke, som blygsamheten kommer tillbaka på ett kort besök. Blygsamhet pryder ungdomen, den gör klara ögon klarare och skära kinder skärare. Men det är mer än blygsamhet, som böljar genom de långa våderna. Där prasslar också århundradens avskildhet och arbete inomhus, stillheten över den fridlysta stugan, där männen satte sina verktyg och vapen vid dörren, innan de gick till bords med knäppta händer och faten ångande bars in från köket; suset från elden i spisen, den medelpunkt som husets kvinnor såg livet vända sig kring; vinterkvällarnas långa entoniga sång i skenet från flammande träkubbar och sprakande torrvedsstickor; spinnrockens dova surr, vävstolens dunk, putter och fräs från kittlar och pannor. Och steg, steg i trappor och loft, lätta eller tunga, alltid omvajade av långa kjolskört som en ständig påminnelse om gränser, som låg så nära som stugans väggar – och ändå så långt bort, eftersom de rymde en hel värld av arbete och kärlek inom sig. Och det är den världen som spetssläpen vill beteckna? I luftig drömgestalt vill de återspegla den eviga gången mellan vaggan, grytan och vävstolen? Nej, de trappor de sopar leder inte till kök och källare, och de gränser de sätter för sin bärarinnas steg är bräckliga som de själva. Spindelväv! Men blid som om hon lyfte dygden, hemmet och traditionen i sina händer stiger den förgyllda skyltdockan upp ur floden av spetsar. Hennes lockande späda kvinnliga former lyser stiliserat anständiga i sin förgyllning, hennes leende är ljuvligt som gamla sagor om försvunna tider, då människorna var vackrare och bättre och lyckligare än nu. Förbi hennes fönster passerar en ström, som ändrar utseende alltefter dygnets timmar. Först tidningsgummorna, där de klapprar fram bakom sina korgvagnar i halvmörkret på sovande gator. Men de är gamla de flesta av dem, de lyfter inte sina ögon mot flärden och fåfängligheten mer, och de skulle aldrig låta lura sig av de nya modernas gammaldagsfasoner. Många av dem har själva vuxit upp mitt i detta gammaldags, som nu är en saga, många av dem minns en stuga på landet, där far hade sina sysslor och mor sina, noga bestämda och utmätta. Men deras eget arbete sträcker sig över gator och kvarter i en storstad, och är deras kjolar långa som skyltdockornas, så är det också det enda som återstår av nedärvd kvinnlighet. Så blir gatorna tomma. Länge. I utkanterna av staden blåser fabrikspiporna, spårvagnarna börjar sin skrapande gång. Utanför skyltfönstret ligger den förnäma affärsgatan öde, men långt borta hörs tramp av många fötter – trampet mot fabriker och verkstäder – och man kan inte ens urskilja männens och kvinnornas steg, där de går sida vid sida och mittibland varandra. Där i det stora trampet drunknar långa sega kvinnosteg och lätta flicksteg, som aldrig har hindrats av långkjolar. De kommer från ett rum och kök, där far och mor och barnen kivas om utrymmet, eller från delat rum med del i kök – vad har de med den kvinnliga kvinnans renässans att göra? Men Astarte ler med sin själlösa körsbärsmun. Så långt borta är de inte, att inte också de kan nås, när arbetstiden är slut. Längtar inte en fabriksflicka också efter kärlek? Det blir ljusare. Det blir varmare. Bilarna susar stönande om hörnen. Nu kommer kontoristerna, stenograferna, maskinskriverskorna. Här går de tätt förbi med sin lilla portfölj under armen – där ligger smörgåspaketet till lunch –, de går raskt för att hinna i tid, och deras sömniga ögon skvallrar om att det var svårt att komma ur sängen. Men så bråttom har de inte, och så sömniga är de inte, att de inte hinner kasta en blick mot det lockande fönstret. Välbehagligt insuper gudinnan deras morgonbön. Hon är van vid den, hon tar emot den vid samma timme trehundra dagar om året – en andäktig, tyst bön från skaror av unga hjärtan på väg från det hyrda möblerade rummet till kontoret. Det blir varmare. Solen stiger högre och högre. Nu kommer de burgna hemmens fruar för att promenera, göra uppköp, gå och dricka kaffe tillsammans på något konditori. Ett stort modehus har mannekänguppvisning den här veckan. Det måste vara något att se. Smala, förföriska mannekänger ormar sig fram mellan tebord, som är upptagna till sista plats. De som sitter där är mest medelålders damer, där finns många illasittande kappor på formlösa figurer, många slappa och förgrämda ansikten, som uppmärksamt följer mannekängens vippande höfter och skuldror. Luften är het av brinnande önskningar, suckar, förhoppningar som i ett missionshus ute i bygderna, med den skillnaden, att önskningarna, suckarna och förhoppningarna där är gemensamma, men här vars och ens hemligaste hemlighet. O Astarte, du kan kasta ut ditt nät och fånga guld i stora fång. Ur varenda rynka i deras ansikten och vartenda trött ögonkast talar en längtan, som är sviken men inte död. Till ditt altare strömmar de vallfärdande med böner om hjälp, och du räcker dem spetsar ... Men din verkliga timme kommer först när det skymmer. Spetsar! Själva ordet är sirligt som en gavott från Ludvig XIII:s hov. Det slingrar sig om vartannat som trådarna under knypplerskornas händer. Det lyser snövitt som vita hucklen i små drömmande städer, där livet rinner långsamt mellan murgrönklädda gavelhus och vita svanar speglar sig i kanalernas tunga bruna flöde. Det fanns en tid, då människorna inte hade bråttom ... Hur kunde de slippa? Ett liv är ju så kort, man måste väl ändå hinna med att känna och smaka och se vad man sedan måste lämna åt andra, åt främmande? I spetsknypplerskornas städer bör rummen ha varit stora och skumma, med höga kistor och väldiga mörka skåp. Gläntade man på de tunga skåpdörrarna, kunde man se kannor och fat, som var för fina att komma fram till vardags, men som alltid togs ut vid festerna och hade varit med så i många släktled, vid bröllop och begravningar likaväl som vid högtiderna. Och i kistorna låg kläder och dukar och täcken av samma sparade slag. Det vore knappast träffande, om man sade, att ägodelarna vandrade ur hand i hand. Familjeklenoderna var kvar, de förde sitt oföränderliga liv mittibland människorna, fast gömda och skyddade, och det var snarare människorna som växlade som tillfälliga skyddsvakter kring den gemensamma kärnan. Barn växte upp kring föräldrarna som en förnyelse och fortsättning, och när sönerna förde hustrur hem och döttrarna giftes bort, var det släkt som knöts till släkt efter noggrann prövning. Under de vita hucklena kunde ögonen lugnt se ut i en trång värld. Efter ett kort jordeliv hade de oändligheten för sig: evighetens oändlighet i himmelen, den jordiska oändligheten genom barn och barnbarn och barnbarns barn. Men de spetsar den gyllene dockan lyfter är av annat slag. Trådarna har inte flätats av levande fingrar, maskinernas blåblanka järntenar har gripit in i varandra utan misstag, spänt, snott, vävt. Men vid sidan har levande ögon följt det svindlande arbetet, levande händer stoppat, kopplat om och satt i gång. Levande ögon, levande händer – det är vad som är värdefullt hos de unga flickorna, som var morgon strömmar in i fabrikssalarna och var middag strömmar ut som en porlande flod. Varför är de inte bara ögon och händer? En hel kropp är så fordrande, den är hungrig och måste mättas, den fryser och måste kläs. Och det följer med den så mycket underligt, farligt och oberäkneligt, som i gamla tider sammanfattades under namnet själ. Vem behöver allt det där? Arbetet behöver det inte, inte maskinerna, inte aktieägarna i den stora textilkartellen. Själva behöver de det mindre än någon, tvärtom går de bara eländet till mötes, stackars flickebarn, ledda av de båda överflödiga gåvorna kropp och själ. Lyktorna spricker ut. Det är staden som blommar. Allt som dagen har hållit bundet löser sig och vecklar ut sig i kvällens ljuskaskader som japanska trollblommor i ett vattenglas. Dagen är inte liv. Arbetet är inte liv. Vi arbetar för att leva, och livet är kvällen. Det är av lössläppt jubel som staden nu slår ut i sprutande glädjeeldar. Ser man närmare på det lysande jublet, talar det om hårvatten, veckotidningar och bilmärken. Är det inte tillfredsställande, att också glädjen tjänar ett förnuftigt ändamål? Låt oss i alla fall vara glada att det är så, annars finge vi säkert inget festljus över gatorna. Rusiga av den blommande staden driver människorna omkring som droppar i ett mareldshav. Kroppen bakom de arbetande händerna och själen bakom de övervakande ögonen vaknar till en stunds förmätna drömmar om ett eget liv – ja, eget som det egnaste egna, ty det hänger inte ihop med något annat. Inte med dagens arbete. Det är vedervärdigt, vad har jag med det att göra, glöm det! Inte med den kvava enrumslägenheten, där mamma hostar och grälar och lillebrors blöjor hänger till tork och syskonen lever så pappa smyger sig ut på kaféet och dricker öl i trevligare sällskap. Vad har jag där att göra bland alla ungarna? Glöm det! Här och nu är livet, ett ögonblick mellan tomrum och tomrum, mellan fabriken och sovplatsen – vem vet om jag lever i morgon, vem vet om jag inte har mött lyckan och svingat mig upp i solen, vem vet något alls. Har det inte hänt, att flickor, som ena veckan traskade gatan fram i en fabriksarbeterskas bomullsklänning, veckan därpå bilade samma väg i utsökt aftontoalett av spetsar från samma fabrik, där de själva hade stått och slitit en gång? Det finns skumma gator, där bara små brödbutiker och speceriaffärer sprider ett glåmigt fattigsken, som slocknar tidigt, ledsamma, förfallna hyreskaserner, utkanter av staden, där kvarteren ännu står halvbyggda. Huset som blev färdigt för fem år sen står ännu och vänder en död brandgavel mot världen, och när det någon gång i framtiden byggs till ett bredvid, når inte det nya upp till taket på det gamla, utan en bit av brandgaveln blir fortfarande synlig. Var och en svarar för sig! betyder det. Innanför ligger ett mörkt cementerat gårdsutrymme, delat med järnstaket i sex små fyrkanter med sex par soptunnor, där de olyckshändelser som kallas barn springer och leker och kastar glåpord in till grannens över det spetsiga järnstaketet. Nej, där är för trångt, nej, där vill vi inte stanna! Ut på äventyr i skenet från skyltfönster och reklamer! Varför skulle inte just jag ...? Och mareldshavet gjuter sina jubelrop om hårvatten, veckotidningar och bilmärken över alla dem, som för tillfället lyckas hålla en plats där i ljuset. Dropparna driver i strömmen. Vem blir sugen till botten? Inte jag, inte jag! Vem blir slungad i höjden? Jag! Jag! Hela staden ekar av samma rop av hopp och ångest: Jag! Jag! – nu i den brinnande timmen, i rusets ögonblick mellan tomrum och tomrum. Fröken Jansson klär skyltdockorna. Årets mod är kvinnlighetens renässans, jungfrulighet, moderlighet, allt gammalt vackert som glömdes under efterkrigstiden. Ljuv kvinnlighet är och förblir ändå den nyckel, som öppnar kärlekens slutna dörrar. Köp sex meter spetsar, sex meter kvinnlighet, och nyckeln är din, och lyckan! ELDEN OCH ALTARET Det är en dårskap, när natursvärmarna tror, att våren inte märks inne i de stora städerna. De ser, hur de unga träden skjuter knopp och börjar skifta i rödviolett under inflytande av egendomliga kemiska processer – hur kan de då undgå att märka, att de unga människovarelserna bland stenmurarna också går igenom underliga förvandlingar, ser med nya ögon, fattar med nya sinnen, trevar sig fram med nya, halvvaket oklara och rusiga önskningar och begär. Människorna möts om vårarna och finner varandra vackrare än förr, men ingen kan säga, om årstiden verkligen gör deras hy klarare, deras mun rödare, deras gång lättare – eller om förändringen har skett i den seendes ögon, berusade som de är av inifrån stigande safter. Land eller stad, skogstystnad eller fottramp och bilhorn – ingenting kan ta bort den andlöst skälvande äventyrligheten ur vårluften för den som är sexton år. Det kommer dagar, då alla ljud ekar med en skarpare ton över torra gator, alla avstånd förefaller kortare än de gjorde under vintern och alla handlingar ligger så nära, blir så förvånande möjliga, som om man hade vaknat till verklighet ur en dvala. Sedan faller en skymning ännu vaknare än dagen, intensivt blå och kyligt hetsande. Britt drev ensam framåt gatorna i det dubbla ruset av årstiden och de sexton åren. En flodvåg av anad makt bar henne, så att hon knappast kände tyngden i sin kropp. Anad makt, hon visste inte hur eller till vad, halvt törst, halvt segervisshet. En känsla, som inte riktigt motsvarades av någon gripbar föreställning men spanade åt alla håll efter något att ta i besittning. Den mogne cynikern, som redan har fyllt tjugu, småler vemodigt. Ja, tänker han, puberteten helt enkelt ... Ja, puberteten, utan tvivel puberteten. Och därmed är allt intresse överflödigt? Barnet går ut på upptäcktsfärd – i världen, brukar man säga – eller, om man hellre vill kalla det så, bland sina egna möjligheter till lust och extas. De brokiga blommorna, den varma solen, kattens lena päls, bärens söta kött och den friska lätthet som rörelsen skänker, allt blir segerbyten, vunna av listigt utbildade fina organ, som med sin eviga hunger har makt att ge innehåll och värde åt allt de rör vid. Ty den yttersta makten, den att ge värde åt tingen, den är hungerns makt. Och puberteten betyder nya organ, nya möjligheter och nya värden, eftersom den betyder ett ofantligt tillskott av hunger. Med okroppsliga armar griper den efter stjärnorna. Med skälvande nerver borrar den sig djupt ner i köttet och mullen. Den har makt att forma gudabilder av allt som kommer inom räckhåll och makt att kasta sig själv som offer framför fötterna på sina gudar. Den är kaos, men också nyskapelse, för många den avgörande, för många den sista. Som strålkastare trevar själarna i rymden för att få ösa en ljusflod över vad de träffar på, och när ett föremål råkar in i strimman, ser det ut som om det vore ljust i sig själv, ett ljust mål. Britt drev ensam framåt gatorna. Över hustaken skälvde den blå skymningen oroligt lätt som fjärilsvingar. Nere mellan husraderna mörknade den och bröts av bländande ljus. Där fanns ljusskyltarna, där fanns skyltfönsterna. Där fanns livets påtagliga och lockande ting, utbredda till beskådande. De väldiga glasskivorna visar allt som är värt att ägas och allt som är värt att åtrås. Det ena skär inte mot det andra, utan allt stämmer överens som en enda stor ljusorkester, ledd av en mäktig och osynlig dirigent, en kunnig, en listig dirigent, som känner människohjärtats resonanstoner och förstår att utnyttja dem. Här bärs man på vågor av önskningar, som man själv aldrig kunde fantiserat fram, om man inte hade sett dem stråla i ljus och förtrollning. Ty ljuset är inte allt. Det står också en doft från tingen ... En doft av kärlek, av kön, av äventyr slår upp ur gatans gnistrande larm som en svag parfym. All världens härlighet! Och allt detta vill jag giva dig ... Vet du, hur mycket den minsta detalj av ditt jag betyder? Om inte, så se in i det stora fönstret du nu går förbi. Och hur skulle du för resten kunna undgå det! Så väl är lamporna placerade, att det strömmande ljuset inte bländar, utan låter ögonen vila lugnt och belåtet i den skugglösa klarheten där inne. Silkestrumpor är utlagda till visning. Sex smäckra kvinnoben i silkestrumpor av världsberömda märken stöder lätt sina tår mot två trappsteg av olika höjd. Ingenting annat än ben i svagt glansiga höljen, som inte skriker, inte förgrovar som billiga konstsilkeprodukter och inte lyser hårt, tvärtom så lockande lent, att både hand och öga vill smeka. Dyrbart tunn och ändå tät kvalitet: huden innanför lyser inte oblygt igenom, den anas bara i en mystisk aning, ett något, som aldrig får nämnas öppet men heller aldrig glömmas. Ingenting annat än ben, men det är nog. Deras fulländade form och deras fulländade rörelse gör alla andra fullkomligheter överflödiga. Vilket ansikte man än ville tänka sig dyka fram ur pappväggen bakom och visa sig höra ihop med silkebenen – vore det inte likgiltigt? Med de benen skulle man också som en huvudlös vålnad kunna trampa på världens nacke. Och därför: tänk på dina uttrycksmöjligheter. Runtomkring, solfjäderformigt utbredda över ett annat lägre och bredare trappsystem, ligger grå och bruna silkestrumpor i alla skiftningar, från silver till skiffer, från ljust guldskimmer till färgen på en negers svartbrunglänsande hud. Mot ett böljande siden, mot spetsar, mot sammet kan underbart avvägda sammansättningar åstadkommas. En ljusare eller mörkare nyans, en kallare eller varmare ton kan förvandla hela den symfoni en kvinnas dräkt bör vara, kan avgöra om helheten skall klinga i dur eller moll, som trånsjuk vals eller som djärvt utmanande jazz. Att träffa just den färgsammanställningen, som noggrannast, djupast uttrycker en personlig egenart eller kanske bara en nyckfull lynnesstämning för kvällen – vore inte det en konst, lika omsorgskrävande, lika utsökt som diktkonst och musik? Fönstret bredvid hör till samma affär. Mot en sammetsbrun bakgrund fladdrar och dalar i oregelbunden diagonal en flock av blekt laxfärgade underkläder i silketrikå. Samma mjuka glans och smidighet, samma ogenomskinliga genomskinlighet, och något annat dessutom: mot det tunga, varma bruna lyser det lena silket med en läcker spädhet, som påminner om – vad? Britt vet inte. Hon drar andan, beundrar och drömmer formlösa drömmar. I ett av det stora möbelhusets fönster är ett bord dukat. De tunga ekmöblerna står mörkt festliga mot en gammal gobeläng, där herdar och herdinnor leker under lummiga trädkronor, och i ljusstakarna av silver, lika tunga som möblerna, tronar höga ljus bland överflödande frukt- och rosenskålar. Stolarna står tomma, men de som går förbi befolkar rummet med sina önskningar: kultiverade djupa mansröster, klingande kvinnoskratt, svarta frackar och vita skuldror, fest och fladdrande skämt. Framför rutan står en liten illa klädd skolflicka och ser sig leende omkring i rummet: som värdinna ber hon gästerna vara välkomna. Juvelerarfönster ... Inkilade i mjuka bäddar vilar ringar av hundra slag. Rör man lite på huvudet, så börjar briljanterna leva, de skjuter knippen av gnistor och skiftar i regnbågens färger. Kring oskyldiga blåa safirer skimrar pärlorna på sitt milda försynta sätt. Den lille strävhårige foxterriern ville nog gärna dra sin husbonde förbi det glittrande fönstret, men han kan inte. På trottoaren har han fått upp ett spår av mer fängslande mustig vällukt än den som kalla glasrutor har att bjuda på – levande ångor, som kommer blodet att svalla i yrsel och spänning. Men han böjer sig för den mäktige, som behagar intressera sig för det doftlösa – människans vägar är obegripliga, men hon är vis och känner kanske lika lockande lukter från bjäfset där innanför som de dunster en annan känner stiga som salighetslöften ur gatsörjan. Spensliga, bleka och blonda står körsnärsfirmans skyltdockor insvepta i mäktiga pälsverk. Gråverk, lent och dunigt, bisam, skunk och silverräv. Varmt och inbjudande, nästan sövande tryggt måste det vara att krypa in så där i det skyddande lena – när starka händer lyfter en stor päls bakom en och sveper den mjuka ludden kring bara axlar, då det är tid att lämna festen och stiga ut i nattkylan. Att gå säker och oåtkomlig vid hans sida, han kan bara ana vad som gömmer sig under pälsen, under det förtrollade skogsdjur en pälsklädd dam tycks vara. – Och bilhallarna på andra sidan gatan fortsätter hennes drömmar: en furstlig Roll’s Royce – en sådan som susade genom mörkret i kriminalfilmen hon såg i måndags. Härlig är jorden, rikt är livet, det vimlar av underbara ting. Hon var trött och började gå hemåt. Vårluften söker. Men hon log lyckligt mot det lätta blå mörkret över hustaken: här i gatans ljusflod glänste ju all världens härlighet. Strålkastaren hade funnit sitt mål. Ett altare var rest. Allt detta vill jag giva dig ... ÅRTUSENDEN BÄR FRUKT Stiger man in i det massiva hus, där Hemmets Härd och Familjens Egen har sina respektive redaktioner och sitt gemensamma tryckeri – de står under samma ledning – passerar man först under en stenportal, som tycks vara mättad med hela husets massivitet, med hela tyngden hos de dunkande maskinerna och med hela upplagans samlade kompakta massa. Granit! Och ändå har den fastaste av all fast materia en gång varit glödröd sprutande lava, innan den stelnade och fick sin slutgiltiga form – så som också det orubbliga maskineri, som är en stor veckotidskrift, en gång har varit levande ande. Människor föds, lever och dör. Luften är full av deras tankar och önskningar, och de flesta är sorglösa som dagsländor och lika kortlivade, men det finns också andra, sådana som snarare liknar mygg, när de skockas kring en stackars varmblodig varelse en mulen sommarkväll. Det är de envisaste djur som finns, i deras tunna surr kan man urskilja en ton av ihärdig och dödsföraktande blodtörst, och det hjälper inte hur man värjer sig. Sådana är de tankar som skockar sig kring en teknisk uppfinning, kring ett problem som måste kunna lösas. Adjö med nattsömnen! Uppmärksamheten snurrar runt på en enda fläck, borrar sig in, ger ingen ro, framkallar rus och hjärtklappning. Till och med sömnen framemot morgonen är full av arbete, själva drömmen surrar av samma myggsång. Och sedan lösningens morgon! Klar, klar och lugn, segerdagen! Att andas ut, så som en barnaföderska andas ut, när födseln är över och barnet ligger välskapat i hennes armar! Något finns, som inte fanns i går. Något är vunnet från det oskapade, en småsak kanske, en obetydlig förbättring, och ändå ett trappsteg, ett av tusen. Trappsteg för vem? Och trappsteg vart? Där den ene slutade, tog den andre vid i en lång kedja fram genom tiderna. Vad har de hoppats, alla de som gick miste om nattsömnen och förkroppsligade sina tankar i stål och gjutjärn till ett evigt arv från sekel till sekel? Årtusenden rullar upp sig bakom Hemmets Härds tryckeri. Bara bokstäverna har en helig historia att stava på och begrunda – alltifrån västerlandets gryning, då ljudtecknen först marscherade upp och slog stavelsetecken och tanketecken – över skrivna och präntade rullar och folianter – fram till den märkesdag, då Johann Gutenbergs tryckpress låg färdig. Tankens kropp är ordet; ordets själ är tanken! När Gutenberg låg på sin dödsbädd och såg tillbaka på sitt liv som på en slutad saga, berättad av en främmande, måste han hört vingslag ute i blåsten av sanningar på segertåg – han, som hade fått lösa det bundna Ordet. Alla offer han hade gjort, allt svek han hade skördat, allt vad en ensam människas liv kan innehålla av bekymmer och löjlighet måste ha drunknat i allt starkare brus därutifrån. Det närmar sig! Det kommer! Det är här! Och ändå är det lång väg från Gutenbergs lilla handpress till den jättemaskin, som just nu är i gång inför allmänhetens ögon. NU TRYCKES HEMMETS HÄRD, läser man i eldskrift, så att nyfikna stannar och kastar beundrande blickar in på maskinerna, där nästa nummer rullar upp sig i oräkneliga exemplar, samma, samma, samma, samma, hur länge man vill stå där och titta. Mycket ser man inte, men något färglagt skymtar förbi i alla fall, det är spännande, både att det är färglagt och att det rör sig. Snart ligger hela upplagan på 250 000 färdig. Lastbilarna väntar i rader inne på gården, de fäller ner bakväggen, och utmed rännor kommer de tjocka packarna glidande i ett ändlöst kolorerat skred, medan karlarna makar in dem på bilarna för att ge plats åt de nya, som alltjämt forsar fram lika oavbrutet. Tungt lastad och ovig svänger bil efter bil ut genom körporten, och snart slungas hela upplagan ut över landet. I städernas alla tidningskiosker och cigarraffärer lyser löpsedeln: Ny i dag! och långt bort i obygderna höjs jubelrop, när någon pulsar ner genom snösörjan för att möta brevbäraren och kommer tillbaka viftande med Hemmets Härd. Tryckeriet är på nedre botten. Där rör sig karlar i blå arbetsblusar och med maskinolja på fingrarna. En trappa upp läses det korrektur, och där ligger också expeditionen. Där har folk krage, men ännu inte studentexamen. Två trappor upp ligger redaktionerna, Hemmets Härd till vänster, Familjens Egen till höger, symboliskt nog, anser personalen, eftersom Familjens Egen har kungligheter till sin specialitet, medan Hemmets Härd mer lägger an på film- och idrottsstjärnor. – Redaktör Lindelöw? Var så god, fjärde dörren till vänster. – Nej, det sköter expeditionen, en trappa ner. – Fru Morten är inte inne just nu, kanske det går an att vänta en stund. Skrivmaskinerna knackar och telefonerna ringer. Tidskrifterna är stora, och personalen är också stor, men organisationen är förträfflig, allt går som oljat. Andra dörren till vänster – mellan tecknaren och fru Morten (modekrönikör och expert på hjärtefrågor) – är Tage Werins rum. Där sitter Tage Werin vid ett arbetsbord med grönskärmad lampa, och han är flitig, och han har gott litterärt omdöme och gott sätt – vet hur man ska behandla folk. Hans plats är osäker, ännu är han inte fast anställd, men för tillfället är han i alla fall en av de tjugufem mest betydande personerna här i huset, till och med andligen betydande, en av dem som gallrar innehållet. Han är en man, som var vecka har en läsekrets på 250 000 väntande själar att mätta med andlig spis. Egentligen bara en tjänare, så som hela tidskriften och så som alla tidskrifter är tjänare av allmänhetens påtagliga behov. En kugge i samhällsmaskineriet. Framför honom på bordet ligger noveller i manuskript. Det gäller att inte ta för tunga saker. I vart nummer får på sin höjd en berättelse sluta sorgligt. Här finns redan vad som behövs i den vägen: Lockfågeln. En förfallen kvinna – förr hette det fallen, nu heter det förfallen, tiderna ändras och vi med dem – en vampyr, skön men farlig, är av ett förbrytarband utsedd att locka en ung förmögen man i en fälla. Han blir ett hjälplöst offer för hennes förtrollande mörka skönhet, men hon å sin sida grips för första gången i sitt liv av sann kärlek inför hans manliga öppenhet och renhet och räddar honom med risk för sitt eget liv. Han vill inte skiljas från henne, men hon, som blivit helt och hållet förvandlad av kärleken, offrar sig och försvinner åter till den värld varifrån hon kommit, och han återser henne aldrig. Bra. Lite pikant så där. Lite patetiskt ädel, särskilt bra som det är vampen som offras. Att offra en oskyldig, blond ung kvinna vore osmakligt, det vore grymhet, det skulle tala till de lägre instinkterna. Att offra vampen är det enda raka, det tilltalar folks rättskänsla. Här, en bra blond historia: Osynliga vingar. Det är historien om den lovande men något apatiske unge mannen, som av kärleken får sådan kraft, att han inom få år är chef på ett stort kontor och har villa och bil. Först då detta mål är nått, ger den stränge fadern sitt samtycke till de ungas förening, och det visar sig, att han i sin klarsynthet bara velat pröva den blivande mågen. God moral, optimistisk och oskyldig. Sedan är det väl så gott att inte ta fler noveller, eftersom nödvändigt de två memoarerna måste fortsättas. Filmstjärnan Joan Row berättar: Hur jag kom in vid filmen, och Calver, den store managern, talar om: När Bob Barkington vann sitt världsmästerskap. Tage gör en paus och sträcker på sig, inte av lättja, utan därför att han tydligt har märkt hur nyttigt det är med en liten paus en gång i halvtimmen. Det är rationellt. Han lutar huvudet bakåt och ser upp i taket. Han trivs med sitt jobb, inte minst därför att han här känner sig ha en uppgift i världen. 250 000 människor når han, nej mer, mycket mer, eftersom en hel familj läser vart exemplar, att inte tala om alla de Hemmets Härd, som hamnar på ett bibliotek, en rakstuga, ett läkarväntrum. En filmstjärna och en boxare är ju inte precis Jeanne d’Arc och Engelbrekt, men hjältar är de på sitt sätt i alla fall, och ur deras memoarer strålar ut en frisk optimism, som måste smitta, en tro på kallelsen till det utomordentliga, som måste göra många hjärtan heta och hoppfulla. För de flesta läsare av Hemmets Härd är livet säkert ganska trist. Det är en välgärning, om de ännu kan hysa en liten hemlig, skimrande dröm, dit de kan fly från vardagens enahanda. Välsignad vare illusionen, den är visst det enda säkra i den osäkra världen. Det var ingen dålig aforism, om han skulle sätta in den under Tankekorn? Å nej, där hör den inte hemma, kunde missförstås, det låter ju faktiskt lite desillusionerat. Herregud, man sitter ju här och blir kvick. Men här ska arbetas. En yngling knackade och kom in med två akvareller. – Redaktör Lindelöw hälsar och frågar vilken redaktörn tycker är bäst av de här. Tage Werin satte upp dem bredvid varandra. I ena handen: en fint skuggad svanhals, rådjursögon, körsbärsmun, allt omgivet av ljusgrönt björklöv. I den andra: en hel flickfigur med vårvind i kjolarna, ben, fladdrande gult hår, blåklintsögon, likaledes körsbärsmun. Blå himmel, ljusgröna björkar, röd stuga. – Det här är nog mer i min smak, sade Tage och såg uppmärksamt på den första. Ovanligt fina färger. – Redaktör Lindelöw tycker bättre om den med stugan. Tage vände sig till den andra och granskade den med nytt intresse. – Ja – den är inte illa den heller. Ja – kanske den är ändå bättre. Det ligger verkligen något friskt oskyldigt över det där gula håret och de fladdrande kjolarna och alltihop. Den kanske går bättre ihop med hela andan i Hemmets Härd. Först tyckte jag det var lite banalt, men det är ju så folk vill ha det. Ja – hälsa redaktör Lindelöw, att jag tycker också bäst om den med stugan. INVIGNING Violas hjärta bultade rätt hårt, när hon såg sig om i farstun, antingen det nu var av en spänning, som hon inte riktigt ville kännas vid, eller det bara berodde på trapporna – hiss fanns det förstås inte i ett sådant här gammalt hus. Hur kunde en fin karl nöja sig med att bo så här – man kände sig ju nästan som sin egen mormor – tänk om hennes egen mormor verkligen hade travat i samma trappor! Så gammalt var väl inte huset ändå. Hon måste för resten skratta åt tanken. Inte klev ens mormor åtminstone upp till en karl som nu hon – på den tiden var man osannolikt anständig och träffade aldrig några karlar förrän man gifte sig. Fast ändå – nog fanns det väl de som gjorde det. Men de fick dåligt rykte! Och inte för att hon visste det minsta om sin mormor, men hon hade en känsla av att sådana kvinnor som blir mormödrar nödvändigt måste ha ett fläckfritt liv bakom sig. Då var det mycket bättre nu: man kunde se sig om och välja själv, i stället för att bara sitta och vänta på den förste bäste. Här var det: Carléhn, stod det, och därinunder flera visitkort, ett med namnet Gustav Hill. Inte alls Walter Hill, köpman, och inte Vallingatan heller, utan Norrlandsgatan. Det var alldeles förgäves som hon hade gått till en automattelefon och fått reda på att det inte fanns någon fru Hill på Vallingatan 3. Så kan man ta fel. Agent var han och bodde i Norrköping, sade han åtminstone, hon borde väl gått till telefonstation och slagit i Norrköpingskatalogen, men nu kunde det då just göra detsamma. I Stockholm var han bara på en liten tid, för affärer. Hon visste nog, att det här hade sina sidor, rentut sagt sina risker. Tänk om han ljög, om det inte alls var fler bjudna i kväll – tänk om han låste dörren om henne och – o, så där som i Kriminalmagasinet. Men då skulle hon visa sig sådan hon verkligen var: hög, oåtkomlig, med betvingande blickar, som kom honom att skämmas ... Men han hade något av scheik, han kanske inte alls brydde sig om att hon försökte vara sträng – men då kunde hon ju verkligen inte göra mer! Då var det faktiskt inte hennes fel, utan ansvaret kom på honom. Och går man och hoppas, att något ovanligt ska hända en, så får man väl inte dra sig undan vartenda äventyrligt tillfälle. Inte ska man tro att det ovanliga stiger in i sybehörsaffären i nuckskepnad en vacker dag och ber att få köpa en bunt vita bomullsband! Hur som helst, så kanske hon nu skulle få veta, hur djupt intryck hon hade gjort på honom, och se hur han tänkte bära sig åt. Hon var inte absolut säker på att han var en gentleman, och det var ju det som gjorde saken så spännande – fast nog hade han uppfört sig korrekt hittills, och aldrig hade den ledsamme Tage bjudit henne på så mycket roligt som Hill. Tage var nog lite om sig. Det kunde man då inte säga om Hill. Hjärtklappningen tycktes inte vilja lägga sig riktigt. Hon ringde på ändå. Han kom och öppnade själv. Inifrån hördes röster – här fanns alltså fler gäster än hon. Så hon kunde lugna sig, inte hände det henne något ovanligt inte, det gjorde det nog aldrig, vad hon än tog sig för ... Spänningen gav sig något, men efterträddes av ett visst vemod. Han hängde hennes ytterkläder i tamburen, som tydligen var gemensam för värdinnan och flera hyresgäster, och hon steg in i ett stort rum med två fönster. Bakom ett dukat smörgåsbord satt en herre och en dam i ottomanen, båda välklädda, men han verkade på något sätt finare. Golvet var tydligen avröjt för dans. Och så tog supén vid. Det var bara kalla rätter, för Hill kunde ju inte laga något själv, men det var många sorter, och öl, och nubbe för herrarna och för den andra damen, men Viola ville inte ha. Det verkade inte fint, när damer tog nubben, tyckte hon. Det verkade landet. Sardeller hade hon aldrig ätit förr, men det skulle man ta mycket av, påstod Hill, för då blev man så härligt törstig till vinet efteråt. Och där var hummer med majonnäs. Och där var pressylta. Och allt möjligt. Bara man inte blev för tjock, inte mer nu. Den andra damen tyckte Viola inte om. Hon var störande på något sätt. Var hon verkligen god vän med herr Hill ? Kanske bara med herr Möller. Hon var liten och fyllig, hon åt säkert av allting, då fick man ju skylla sig själv, och hon hade inget fint sätt. Hon tog inte mycket notis om Viola, man tycker väl inte andra är något att bry sig om, när man själv kommer i ljusgrön sidenklänning. Men när man är så tjock, så hjälper det inte att man har ljusgrön sidenklänning, för resten var det en sådan som de realiserade så billigt överallt just nu, därför att de höll på att bli omoderna. Vad hon egentligen hette, uppfattade Viola inte riktigt, men herr Möller kallade henne Sussan, fast det tyckte hon visst inte riktigt om – låtsades hon. Vad för något? Kallade Hill henne också för Sussan? Vad var det där för en människa egentligen? Varför hade Hill bjudit henne med? Konstig smak. Efter supén blev det vin och frukt, och Hill gick bort i hörnet och satte i gång grammofonen. Dans är dans i alla fall, och särskilt i kväll, när man bara var fyra. Det kändes så intimt, och på samma gång som ett slags slutspurt, som om det gällde att ge den där ljusgröna madusan en sista knockout. Det borde väl inte vara så värst svårt, när man vägde hälften så mycket. Och Viola dansade som hon sällan hade dansat förr, hon dansade så Möller blinkade åt Hill med tydligt gillande. Mellan danserna skålades det vid bordet, och den ljusgröna flamsade, som om hon velat lägga beslag på båda herrarna. Var och en sitt specialsätt, tänkte Viola, och för kontrastens skull var hon tystlåten, men lät ögonen tala – och ögonfransarna. Att Hill växlade långa blickar med Sussan hörde väl till värdskapets plikter, men det drev hennes egen teknik till oanade höjder. Hill ville hon se för sina fötter. Och Möller med. Ja, helst både Möller och Hill. Något efter midnatt dunkade en otålig granne i väggen. – Sätt på Jubileumsjazzen, så hörs det inte hur de bultar, sade Hill, och Möller lydde. Klockan var bara ett, när Sussan bröt upp. Hon skulle upp tidigt i morgon, sade hon. – Var arbetar fröken? frågade Viola lite försmädligt. (Hon kunde ju till exempel sagt: Var har fröken plats? – men varför skulle hon skona en fiende?) – På Förenade Chokladfabrikerna, svarade Sussan utan att rodna, utan att ens blinka. Hon satt kanske på kontoret. – Jag följer fröken Petterson, vi kommer strax, ni kan gå före så länge, sade Hill, och de andra försvann i trappan. Men han drog igen dörren. O! Som hon hade tänkt sig! – Jag måste tala med dig ett ögonblick, Viola, sade han i örat på henne. Så här får du inte gå. Han släckte ordentligt i tamburen, ledde in henne i rummet igen och satte henne i ottomanen. Hon kastade en blick åt sidan genom ögonfransarna – full av triumf, men matt av spänning. Det var ändå hon som tog hem spelet. – Jag har någonting åt dig, sade han. Ur ett litet etui tog han fram en smal silverkedja, som slutade i ett dinglande hänge av en rad små pärlor och en blek akvamarin ytterst. Hon såg på den med förvirrad uppsyn. Åt henne? Tänkte han ge henne den? Underligt. Ändå hade hon ju alltid tänkt sig, att hennes dag skulle komma, då tillbedjan och rikedomar hopade sig över henne. Men så där påtagligt, nu genast ... Hon hisnade. Det skulle klä henne, det lilla halsbandet, och det var ett verkligt fint och dyrbart smycke, det såg man just på att det såg så enkelt ut. Sussan hade haft ett pärlband för två och femti eller högst tre kronor. Han knäppte sakta kedjan om halsen på henne och lät handen ligga kvar. Hon satt stilla och kände sig invigas till något nytt och lysande. Så mycket ville en man offra för henne! Mer kanske! För honom var hon inte vem som helst! Just nu kände hon en het tacksamhet för att någon hade velat erkänna hennes egenart och föra henne ur grådaskigheten in i det äventyrliga livet, det som hon hade drömt om ... – Viola, sade han lågt och smeksamt, förstår du vad jag har att säga dig? Hon såg upp, hans ansikte var böjt över hennes, och munnarna möttes. Det var inte trevligt precis, men det skall ju så vara, något romantiskt ligger det ändå över en kyss. – Viola, viskade han. Tror du mig, då jag säger, att jag aldrig har känt så för någon annan kvinna? Du är olik alla andra. Du står så högt över alla andra som en liten drottning. En drottning. Ja, från och med nu skulle hon bli en drottning bland kvinnor. Invigningssmycket dinglade kring halsen var gång hon rörde på huvudet. – O då, inte alls, sade hon med så svag röst att den knappast hördes. Inte är jag något märkvärdig. – Du vet ju inte vem du är. Ditt hår – ditt underbara hår – dina strålande ögon – din lilla mun – din kropp – – – Han smekte henne vilt, lät handen glida ner utefter hennes hals och innanför klänningen. Hennes hud var het, handen kall. Det var skönt, ja, hon ville det, så hade hon nog tänkt sig det men aldrig varit med om det förr, en erfarenhet, en upplevelse, inte bara sybehörsaffären ... Han drog ner hennes klänning över axeln. Hon kände sig så konstig – vinet var kanske starkt – bäst att blunda – där var hans andra hand – farligt – men röra sig kunde hon inte – – – Hon sjönk baklänges med en suck. GÅ UNDER? En flod är gatan. Dagens brådskande buller är ytans liv med ångare och skutor i sol och vind. Under ytan går strömdrag och virvlar, och inne vid stränderna finns djupa gölar med nästan stillastående vatten – allt i mörker, allt gömt för sådana ögon, som stirrar ovanför ytan i dagsljuset. Där nere driver drunknades lik med vita ansikten, som snart ingen känner igen, fastnar i gyttja och tovigt sjögräs och upplöser sig, utan att någon hittar dem, eller slits bort igen och gungas mot land till äckel och skräck för ytans folk. – Så ser gatans natt ut vid första ögonkastet. Ty de kvinnor, som vankar längs gatorna nattetid, vad är de annat än spillror och avskrap? De långa gatorna sträcker sig så öde om natten. Ännu flammar en och annan ljusreklam, och på nattklubbarna går folk in och ut, men världen har blivit en annan. Nu driver män omkring på jakt efter kvinnor och kvinnor på jakt efter män. Det finns ingen möjlighet att missuppfatta de köpslående grupperna i gathörnen. Förruttnelse ... Men vad gör det ett lik, var det fastnar och vart det driver och hur mycket äckel det väcker? De som driver i gatans flodvirvlar är inga lik. Inte ens de dummaste. Små välsminkade uttryckslösa ansikten på små välformade kroppar – små mal, som virrar mot lågan, mot glansen, mot nöjet, små fiskar, som inte kan annat än samlas kring ljusterblosset, utan att väga och räkna, därför att deras huvud inte är skapt att väga och räkna. Liv är väl alltid liv, och man får ta dagen som den kommer. Sjukdom och ålderdom är långt långt borta, och det blir väl alltid någon råd. Det finns mörka dagar och ljusa, men olycka, sorg, förtvivlan, vad menas med det? Men när man säger: gå under, så menas det att man dör. Det menar inte hon där i hörnet, den långa fylliga med de högröda läpparna. Gå under! Gå under! Det är som själaringning, ding dång, uppgivelse och upplösning. Det är så som nu. Hon är fräck, hon ler och blinkar åt poliskonstapeln, förr eller senare kommer hon på Landskrona, men det rör henne inte. Hon begär inte bättre. Ingen råkar ut för så mycket otur som hon, men det kvittar lika. Har man givit sig in på den vägen så ... Hon kom från ett gott hem, kom ut och tjänade, rätt som det var blev det tydligt vad hon innerst inne var för en, och inte kunde hon med att ta någon anständig plats sen. Och bror kom till stan och hade hört rykten och ville hon skulle följa med hem igen. Herregud vad hon var rörd! Herregud vad hon längtade! Men man stryker ju inte ut vad man har gjort, och har man givit sig in på den vägen, så blir man där. Inte kan man gå bland de andra och låtsas som om allt var bra igen. Man vet ju ändå vad man är för en, och skulle väl skämmas att ställa sig oskyldig. Man kan bara ett: gå under. Längre bort står en liten späd kvinna och väntar under en lykta. Det sömniga lyktskenet faller över ett ängsligt, mjukt ansikte, som vrider sig med spejande rörelser som ett fågelhuvud. Hon är pyntad så gott det går, med något nött elegans. Kan hon inte fiffa upp sig bättre, får hon snart söka en enklare marknad. Omtyckt överallt har hon ändå blivit bortkörd från plats efter plats, sen det kom ut vad hon hade för sig om nätterna. Jag har en karl hemma! slapp det ur henne en gång, men då blev restauratrisen indignerad: så mycket mer skäl att hålla sig ordentlig, om man redan hade en karl! Och ändå var det han, som skickade ut henne, men det kunde hon ju inte med att säga, för hon skämdes över att vara en sådan som lät skicka sig. Men hon var en sådan. Hon var kär i honom. Självmordsförsök och scener och allt hon ställde till med slutade bara med att hon gjorde som han ville. Det är bara i romaner som kärlek gör folk bättre. Kärleken är en ordentlig människas fördärv. De andra, de som inte vet vad den är, de kan ju roa sig med att beundra sådant. Men med bittert knutna händer går en avtärd kvinna långsamt framåt gatan lite mer i skymundan, där bristerna inte faller så bjärt i ögonen. Hon har också en som väntar där hemma: en pojke. Han sover nu. I morgon ska han i skolan, tvättad och snygg och anständig, han ska undervisas av en renhjärtad fröken och leka med renhjärtade barn (om också inte så renhjärtade som fröken, de har väl sett en del de med, fast de är barn, det är ju ändå en folkskola han går i). Mat och kläder och hyra ska hennes sjutti kronor i månaden räcka till, det står inte i människomakt. Än så länge har hon det här. En vacker dag blir hon upptäckt, då har hon bara det här, kanske inte det en gång, hon är inte så grön längre. Bara pojken är färdig då! Gå under! Gå under! Begravningsklockor går nog tungt, men det är hemskare, när det klämtar vid eldsvåda, där det ännu finns något att rädda – då går klockorna andfådda av ångest. Men den eleganta damen, som just nu skyndar förbi modefirmans fönster, där dockan höjer sina förföriska armar i en svårtydd åtbörd – hon kommer inte att gå under. Hon kommer att kämpa sig fram till en plats i samhället. Till små biförtjänster är hon för tillfället nödd och tvungen av en illa avlönad kontorsplats, men inte mer än en kväll i veckan, inte mer än att hennes hälsa står ut och hennes arbetskraft inte lider på det. Bara man lagar så ingen får veta det och ingen kommer åt en, så gör det ju ingenting. Hon träffar tillräckligt mycket folk för att inte behöva söka sina kunder på gatan. Hon vet allt man har att göra för att slippa obehag. Ett barn, till och med i det oklanderligaste äktenskap, skulle vara ett mycket värre hinder för hennes framtid, om nämligen mannen vore fattig. En förälskelse i en fattig man, om den vore aldrig så kysk och korrekt, skulle stäcka alla hennes möjligheter. Men hon ämnar inte låta hindra sig. Gå under! Gå under! Det är sorgeringningen över de illa anpassade. En underlig tid, bottensatsens timme. Till Violas sinnestillstånd passade den bra, där hon smög sig fram besviken och trött och bitter mot allt som var. Hon var ensam. Han hade först velat följa henne, såtillvida hade han varit en gentleman, men när hon inte ville, envisades han inte. Nu hade all glans slocknat. Det ljus som ännu lyste inifrån butikslokalerna var bara till skydd mot tjuvar. Modefirmans fönster tog sig spöklika ut i sin övergivenhet. I det hårda och avlägsna Skenet verkade dockorna som stela beläten, något av stomme och skelett, avslöjat, avklätt. En bild dök upp i Violas minne. En gång hade hon varit med om att göra tablåer på en skolfest. Särskilt var det en tablå med älvor som svävade över ett snår – själv var hon inte bland de spelande, hon stod ute i kulissen och tittade på. Vad det såg komiskt ut från den sidan! Snåret var åstadkommet med gamla gröna skynken, fästa över stolar och klädhängare, och på stolarna och på trappstegar och gymnastikbänkar stod hennes egna kamrater uppflugna på ett ben och sträckte ut armarna, för de skulle ju sväva, bevars. Ute i salen bröt ett jubel lös, efteråt fick hon höra, att det hade sett ut som en fjärilssvärm. Vacker fjärilssvärm! Bakifrån såg det idiotiskt ut, meningslöst, som en enda röra, fast allt naturligtvis var mycket noga ordnat, så det skulle ta sig bra ut från andra hållet. Hon hade varit nära att brista i gapskratt, där hon stod i kulissen. Just den där avigsidan tyckte hon sig se nu, när gatorna hade kastat sin mask och gäspade efter dagens förställning. Och var det inte så med hela livet? Det hon hade varit med om i natt ... Fy fan. Fast det inte är fint, när damer svär. Kvinnorna på gatan väckte hennes oro. Hon kunde inte låta bli att sätta dem i samband med vad som nyss hade hänt henne själv. Hon ville inte sjunka till botten och fastna i gyttjan, hon ville stiga, hon ville upp, så högt hon någonsin kunde. När hon svängde om hörnet, stod hon mitt framför den avtärda. Trötta och utan dagens återhållande skamkänslor mätte de båda kvinnorna varandra med blicken. Med stora ögon stirrade Viola in i ett ansikte av hårdnad ängslan, som för att läsa sitt öde. Så fortsatte hon sin väg med en lättnadens suck. Tydligare kunde hon inte fått sin överlägsenhet bekräftad. Utan att kunna säga hur, såg hon med instinktiv visshet, att den andra på något sätt var bunden till händer och fötter, medan hon själv var fri och alltså fortfarande oskadd. Och när hon med små korta bestämda steg skyndade vidare framåt trottoarkanten, liknade hon ett vilt djur i sin naturliga omgivning, skyddad som tigern bland bambuskuggorna i djungeln är skyddad av sina strimmor, väl anpassad till den de lösslitna individernas jaktmark, som är storstaden under guldets välde. NATURLIGT URVAL Studenter, kontorister och extralärare översvämmade Trysells matsalar vid middagstiden. Köttbullarna ångade, stolarna skrapade, när gästerna reste och satte sig, och tallrikshögarna klirrade, när uppasserskorna med vårdslös säkerhet slängde in dem på stora matbordet, där var och en fick hugga för sig själv. – Har ni hört nyheten? frågade en ung man med en rågad tallrik i ena handen och sitt hygieniska servettfodral i den andra, medan han drog ut stolen från bordet med en van och behändig benrörelse. – Vilken då? frågade en färglös liten yngling med vass profil. Är det att Tage Werin har fått fast anställning? – Å fan? Har han? – De båda övriga bordskamraterna såg upp från sitt brådskande värv med tydlig spänning. – Ja, det har han, bekräftade den nykomne. Femhundra i månaden till att börja med. Så nu äter han väl inte här så värst länge till. – Så går det, när man har biskopen till morbror, sade den vasse. Ja, morbror är det ju inte, snarare farbror, och biskop är kanske lite överdrift, eftersom han egentligen är byråchef – men annars så ... – Det är lögn, högg den nykomne in, och färgen på hans rosiga kerubkinder och utstående öron steg ytterligare en nyans. Tage Werin har inte varit sams med sin morbror sedan han var sju år och kallade honom gubbtjyv, och vad biskopen beträffar, så hade väl Sten Hägerlund lika goda chanser och bättre, eftersom hans pappa är generaldirektör ... – Men någon orsak bör det skedda väl ha? sade den andre. Eller tror du han har lottats in i Hemmets Härd? – Orsaken är att han är duktig. Sådant händer alltemellanåt. – Ja men nog är väl Sten Hägerlund lika duktig? sade en liten blyg glasögonprydd gosse. Jag för min del sätter Sten Hägerlund mycket högt. Det blev tyst ett ögonblick. Alla hade sympati för Sten Hägerlund, men framgången i Tage Werins gestalt satte känslorna i starkare svallning, antingen de var negativa som hos den vasse eller positiva som hos den långe keruben. Äntligen grep fjärde man till ordet med tydligt skånsk tunga: – Det där ska jag förklara för er, eftersom ni är så dumma så ni inte kan reda ut det själva. Hör nu på. Det finns två slags duktighet. Den ena är den som passar för åkerbruk och boskapsskötsel, och den andra är den som passar för jakt och fiske. – Är Hemmets Härd boskapsskötsel? Getter eller får? frågade den blyge. – Nej, det är fiske. Nå. De gamla inderna, som tydligen gjorde sig något överdrivna föreställningar om ärftligheten av de båda sorterna, delade opp sig själva och varandra i strängt åtskilda kaster av omtalad grundkaraktär ... – Att tänka fritt är stort, men kallas också skarva, suckade den vasse. Jag åtminstone har då hört talas om helt andra grundkaster än dem du tycks ha kommit i beröring med. Jägar- och fiskarkasterna tycker jag låter något obekanta. – Du är allt bra enfaldig du, sade skåningen sävligt och spände ögonen i sin vederdeloman. Nog måtte man kunna jaga och fiska både folk och fä. Präster är ju människofiskare, vet jag, och vad är krigare ... Nå, till saken! De som delade opp sig själva och varandra, sa som så: Åkerbruk och boskapsskötsel kan vilken bondtjyv som helst sköta, och för resten är det så förbannat tråkigt. Och besvärligt. Och då begrep de ju först och främst, att åkerbrukare och boskapsskötare var ämnade till lägre kaster alltifrån begynnelsen, och vidare satte de andra till det jobbet, av ovan angivna skäl, men själva blev de jägare och fiskare (eller präster och krigare, om ni nu är småkitsliga och märker ord), vilket de för resten måste ha varit redan förut, eftersom de hade fått den stora äran att verkställa uppdelningen – varifrån de nu hade fått den. Men se nuförtiden har man gjort den naturvetenskapliga upptäckten, att sådant inte alltid ärvs, och därför prövar de dem först, när de ska placeras i graderna. Och nu så har det visat sig, att Tage Werin hör till jägarna och fiskarna, och därför har han också blivit oppsläppt i en högre kast, men Sten Hägerlund stackare får stanna nedanför, för han kanske bara var åkerbrukare han. – Tills vidare ja, sade den vasse. Som vännen Lund mycket riktigt anmärkte, är hans pappa i alla fall generaldirektör. För sådana åkerbrukare finns det ändå hopp. Den glasögonprydde fann tillfället vara moget att ta Sten Hägerlund i försvar mot skåningens oförskämda beskyllning. – Det där förstår jag inte alls, sade han. Ska det vara meningen att Tage Werin på något sätt är en förnämare typ än Sten Hägerlund, så skulle jag vilja bestrida det på det bestämdaste. Sten ... Samtalet tystnade plötsligt, ty Tage Werin skymtade själv inne vid stora matbordet, och i nästa ögonblick skred han in med kniv och gaffel i högsta hugg, uppsluppen av återhållen stolthet. – Hej! hälsade han. En kör av lyckönskningar slog emot honom som en söt lukt. Det finns tillfällen i livet, då man får arbeta som en häst för att bibehålla ett blygsamt yttre. – Vi sitter här och undrar hur det har gått till, sade skåningen allvarsamt. Lund tror att du har mutat chefen, och i så fall vill vi veta om du har fått pengarna från Kreuger eller från ryssen, men Lerberg anser det sannolikare att du har tjusat till chefens fru. Tage log hemlighetsfullt. På den icke alldeles rena bordduken ritade han små streck och krumelurer med tumnageln, som om han först måste illustrera för sig själv, hur det hade gått till. – Jag vet faktiskt inte själv vad gubben ser hos mig, sade han troskyldigt. Jag har strukit lite här och satt till lite där, och skrivit nya rubriker, och klippt bitar ur utländska magasin – ja, jag har liksom på känn hur det ska vara – jag tycker det är skojigt förstår ni ... – Där har vi väl knuten, sade Lund, keruben. För att lyckas med ett jobb måste man först och främst tycka om det. – Den där artikeln ni hade häromdagen, ”Varför lita icke föräldrarna på sina döttrar?” – den hade du väl översatt från amerikanskan? frågade skåningen. – Nej vet du, det fick verkligen maskinskriverskan göra, men jag hade valt ut den. Den var det väl inget fel på? – Tvärtom, den var just lagom pikant för att alla skulle störta sig över den som glupande ulvar och just lagom oskyldig för att de skulle känna sig uppbyggda, när de kom till slutet. Väl blandat och anrättat. Och det lilla vackra backfischporträttet av författarinnan, var det någon suvenir från dina gymnasistdagar? – Såg det så gammaldags ut? frågade Tage förnärmad. Det var klippt ur Top’s Magazine och föreställde ursprungligen skönhetsdrottningen på en ungdomsbal i Denver. Jag tyckte hon såg tillräckligt full i sjutton ut för att passa till rubriken. – Nå men vem är det som skriver uppbyggelseartiklarna då ? sade den lille glasögonprydde. Det är väl inte du i alla fall, vill jag hoppas? – Nej, visst inte! Det är en fru i Västervik. Du förstår, vi vill ju inte vara ”blot til Lyst”, veckotidningarna har ju också en stor folkuppfostrande betydelse – ja skratta inte du Lerberg, jag menar allvar – och de där ”uppbyggelse”- artiklarna, som ni kallar dem, är faktiskt inte så galet skrivna, de är rätt intelligenta, tycker jag – ja naturligtvis inte för dig och mig precis, vi är väl mer avancerade än så kanske, men vi skriver ju, jag menar vår tidning skriver ju för åtskilliga tusen små hem ute i bygderna, och de behöver sådant. – Är det de som behöver den där tången för ögonhåren också? sade den vasse. – Det var tusan vad ni har studerat sista numret grundligt. Är det av intresse för min ringa person och dess upphöjelse? (Han var något stött nu och började äta fort.) – Nej, uppriktigt, sade Lund, vi är ju så glada allihop över det här, vi vill bara retas lite med dig, inte ska du ta illa upp för det. Det vet du väl, att vi önskar dig allt gott. Det låg verklig värme i rösten, och Tage lyste upp igen. Han begärde egentligen inte bättre, det hade varit svårt att bära framgången alldeles ensam. – Ä ja, vi vet väl hur det är och måste vara i en sådan där veckotidning, sade den vasse dämpat och med en anstrykning av resignation. Jag är ju journalist jag med. Det är ju bara att följa med i galoppen. En värdefull veckotidning skulle antingen bli tråkig så ingen köpte den eller farlig så ingen gav ut den. Tänk dig ett Vita plåstret, som varken hade kinesiska mördarligor eller sköna synderskor i sina spalter – svältdöden! Det behövs ett visst något i en tidskrift – en aning av en aning – ”sex appeal” så att säga – ja, bokstavligen, sex appeal. Och murder appeal. Men tänk om en galen man i en redaktion inte nöjde sig med den lätta aningen, utan började gräva i vad som låg bakom det spännande – började handskas med det spännande som om det var allvar – ja, tidskriften skulle kanske gå, men adjö med den galne. Nej, konst är lek, säger Schiller, och i den meningen är förvisso veckotidningarna stor konst. – Ska vi slå oss ihop om en tidning som heter Vita plåstret? föreslog glasögonormen skämtsamt. – Nej, min tidning ska röra sig om mord och underkläder och följaktligen heta Hemvännen, sade Lerberg. Jag vet nog hur man lagar till det jag. Förlåt mig du, Werin, varför ska man vara fariseisk, vi ska ju alla den vägen vandra, det är den banan vi är vigda åt, lite mer eller mindre syns inte, och sanningen är helt enkelt den, att jag är avundsjuk på dina femhundra i månaden. – Men varför i Herrans namn, när du begriper yrket? ropade Tage uppmuntrande och inte utan en viss förvåning. Du tycks ju verkligen ha på känn vad publiken behöver – fast du uttrycker det då så krasst som möjligt. Jag tror du kommer att gå långt, du med dina kunskaper och din esprit. Jag erkänner villigt, att du vet mycket mer än jag. Gå på du och visa vad du kan, och sitt inte här och skäll på mig! Det är väl inget fel att lyckas heller! – Om det inte vore så förbannat vedervärdigt! sade den andre med en grimas. – Fy fan, Lerberg, du är ju boskapsskötare, sade skåningen. Dig kan en människa med självaktning och snygga gångkläder inte äta tillsammans med. Och värdigt stegade han ut i stora salen för att ta sig en portion köttbullar till. GENOM PRÖVNINGEN Knut Landers var död. Inte reklamchefen Landers i Stockholm, utan hans bror, köpman Landers i Riltuna. Britt kallades hem av ett telegram. Då var fadern redan död. Det hade gått hastigt: blodpropp efter en lindrig operation, så gav den sig ut på vandring och kom till hjärtat. Och begravningen gick förbi som en dröm i svart. Allt var ryckt ut ur sina gängor. Annalotta kom och omfamnade henne och sade på sitt fullvuxna sätt: Lilla barn, vad jag beklagar dig! – Hon visste då alltid hur man skulle uppföra sig och vad man skulle säga, Annalotta. Veckan därpå kom det viktiga samtalet med modern, det som skulle avgöra Britts framtid. Britt satt uppkrupen i soffan inne i salongen och läste, en smula rödögd, en smula blek mot sin svarta klänning, en smula frusen mitt i majsolen. Fru Landers kom in och satte sig i länstolen vid dörren. Alltsedan mannens död hade hennes sätt varit präglat av en nervös osäkerhet, särskilt mot Britt, som om hon plötsligt hade fått syn på henne och kände sig oviss om var hon hade henne, och som hon nu satt där, såg hon inte upp på dottern, men ur arbetspåsen tog hon fram sin gamla virkning igen och började virka, så Britt förstod att något skulle sägas. – Det här kommer väl kanske att kasta om mycket som vi förut hade tänkt oss, sade fru Landers. Det gick en stöt genom Britt. Hittills hade allt varit långt borta och overkligt, resan hem, det underliga tillståndet hemma, sorgen, och i bakgrunden hade hela tiden skymtat det uppvaknande som förestod, när hon satt på tåget igen och såg Stockholm oförändrat dyka upp i vårsol och brådska. Och nu – skulle någonting ändras? Någonting som låg nära? Oroligt stirrade hon på modern. – Men mamsen, inte menar du – så där i det yttre? frågade hon. Fru Landers suckade. – Vår ekonomiska ställning blir ju en helt annan nu, som du förstår. Britt vände långsamt huvudet mot soffkudden, som ett barn, när det vill sova vidare. – Det här tycker jag mamsen kunde väntat med att säga. Fru Landers suckade igen, och en svag rodnad steg i hennes ansikte, framkallad av ett dunkelt skuldmedvetande. Dels var det kanske orätt att genast börja tänka på världsliga ting så här, när sorgen ändå var så ny. Dels var det väl också för galet att blanda in barnet i de vuxnas bekymmer så ögonblickligen. Och till allt detta kom en känsla av dolda avsikter, av krigslist. Inte var det alldeles av en slump som hon förde detta på tal nu, medan saknaden ännu var öm att röra vid och man kände hur man behövde varandra. Hon var rädd för ensamheten. – Nu är det sagt i alla fall, sade hon raskt. Det var bäst att vi talade ut om saken, tyckte jag. Varför skulle jag gå och ha hemligheter för min egen flicka, som är det enda jag har kvar nu! Britt vände sig tillbaka igen och såg på sin mor med tårar i ögonen, och det slog henne, att modern såg så fattig ut på något sätt. Det kanske var sorgdräkten, Britt förknippade alltid sorgkläder med något påvert. Men det var ansiktet också, som föreföll tomt och övergivet – hon var väl överansträngd förstås. – Men mamsen, vad är det som skulle bli förändrat då? – Ja vet du, jag är rädd att vi nog får knappa in betydligt på allting. Hur jag räknar och räknar, kan jag inte finna annat än att det blir svårt ändå att få det att gå ihop. Det var tyst en stund. Britt tyckte, att frågan på något sätt inte angick henne – att den inte borde angå henne och att det var en förnärmelse, om den verkligen skulle tränga sig på henne. Det var för omöjligt det hela. – Det kan nog hända du får ta dig en plats, sade fru Landers. – Vad då för en plats? Du menar väl inte här i Riltuna? – Det vore väl det bästa. Här skulle du kunna få en bra plats i banken, jag har talat med kamrern. Vore inte det något att tänka på? Britt slöt ögonen. Riltuna. Vad det var konstigt att tänka sig, att hon bodde här och levde här för mindre än ett år sen. Egentligen hade hon bestämt aldrig varit riktigt hemma här. Egentligen hade hon alltid hoppats på en annan framtid, något helt annat. Och inte ens samma Riltuna nu, när papsen var död. Hon hade aldrig känt sin far nära, han hade alltid varit mycket upptagen, ofta ute på långa resor och dessutom rätt tillknäppt, men han hade funnits i alla fall, och det var som det skulle vara. Det låg något svekfullt, något orättvist och elakt i att allting nu skulle förryckas och korsas över, så man fick lägga om alla planer. – Inte vill jag till Riltuna – och allra minst nu! brast hon ut och snyftade i kudden. – Inte nu genast, lilla barn, inte förrän till hösten ... – O mamsen, om du visste hur jag har tänkt mig allting ... Resten kvävdes i snyftningar. Då de tystnade, återtog modern: – Jag har verkligen räknat ut, att vi kunde göra på annat sätt också. Vi kunde nog tänka oss att flytta till Stockholm, men då fick vi vara förfärligt sparsamma och ha det mycket mycket enklare än vi någonsin har varit vana vid, och då fick du ha en bra plats och betala ordentligt för dig hemma. Britt satte sig rak i soffan och stirrade framför sig. Det var alltså framtiden. Det var alltså uppfyllelsen av hennes drömmar. En kontorsplats. Hon tyckte sig höra skrivmaskinernas slammer dagen i ända, dagen i ända, hon tyckte sig känna, hur trött hon skulle vara, när hon efter slutad arbetsdag kom hem till en glädjelös kväll – alltid bunden av hänsyn och alltid rädd om slantarna. Aldrig våga gå på bio ens. Sitta hemma hos mamsen – som nog var snäll, visst var hon det, men ändå ... I stället för ... Inom henne bubblade ett dovt agg, dels mot modern, som satt här och inte anade, hur många vackra framtidsdrömmar hon krossade med vartenda ord hon sade, och dels mot farbrodern, som hade låtit henne se in i en glittrande värld och tro att den kunde bli hennes, bara för att sedan kasta ut henne i mörkret igen. – Och farbror Ragnar då? stötte hon fram. Fru Landers rodnade skuldmedvetet igen och slog ner ögonen. – Ja, sade hon, det är en sak, som jag visst inte varken kan eller vill dölja för dig: farbror Ragnar har skrivit, att han och Märta gärna vill ha dig kvar, om du föredrar det, och bekosta en liten utomlandsvistelse, för att du ska få lära dig språk. Britts ansikte klarnade; hon drog en suck och sjönk tillbaka mot kudden. Det var väl det hon visste: allt det här var bara ett slags prövning, och nu var den överstånden. Så slutar det alltid. Fru Landers följde hennes rörelser med ett spänt och darrande uttryck. Vad det är svårt att genomskåda en som man förut alltid har betraktat som sin självklara tillhörighet. Varför vågade hon inte helt enkelt befalla Britt att stanna i Riltuna? Eller, om hon vågade, varför ville hon inte? Hennes röst skälvde, när hon bröt tystnaden: – Men då kan jag inte följa med till Stockholm, då får jag stanna här, förstår du. Hennes ögon var större än annars och såg oavvänt på Britt. Hade inte hon, modern, gjort hennes barndom så lugn och fri och glad som möjligt? Hade inte Britt fått sköta sig själv hela sin uppväxttid, utan några bekymmer – och utan band – hon hade ju för resten aldrig gått i vägen, lilla Britt. Inte kunde hon svara på mer än ett sätt, nu när det gällde? – Du får välja som du själv vill, Britt. Och Britt tänkte. Hur skulle hon uttrycka sig skonsammast? – Vet mamsen vad, jag tror ändå det är bättre att svara ja tack på farbror Ragnars brev. Bättre? Att ett ord är så ogenomskinligt. Vad det kan gömma sig många tusen tankar bakom samma lilla ord. Bättre? Menade hon, att det var bättre för dem båda? Att hon var rädd att ligga sin mor till last? Om hon menade det bara ... Så var det ju inte, inte ens i yttre mening, tvärtom, och även om det hade varit så ... Eller menade hon ... Då gled Britt ner ur soffhörnet, smög sig bort över golvet och strök sig mot modern som en kelen kattunge. – Älskade mamsen, sade hon, jag förstår, att du gärna vill ha mig kvar, och o vad det är rart av dig, men tänk på mig, mamsen ... SIDEN Fröken Jansson klär skyltdockorna, hon klär dem i siden. Moderna växlar, men alltsedan silke först infördes från fjärran östern, har rangplatsen tillhört sidentygerna. Fjärran östern ... Det är sagolandet, där en het sol återkastas från pagodernas sjudubbla gyllene tak. Det är landet, där hundraåriga vismän kammar sitt vita skägg med fingrar knotiga som rötter på heliga träd och mumlar mångtusenåriga hymner och besvärjelser, och där kungar trampar purpurmattor och marmortrappor med sina juvelsandaler. Vad det vore ljuvligt att få dra sig tillbaka dit, där ingenting förändras från årtusende till årtusende, vallfärda vid ljudet av pinglande tempelklockor och glömma den gråa vardagsvärld, som tränger oss inpå livet här i västern. Vad det vore ljuvligt att vara född där, i en värld av dröm och ädelstenar och silke. Silke ... Det är naturligt, att ett sådant stoff kommer från sagolandet. En vävnad av blomblad: glansig som pion och tulpan, skimrande som narciss, lätt som blåklocka och vinda. En vävnad som unga kvinnors hy: glatt och len, smidig och genomskinlig, ömtålig och ändå stark. Är det inte underligt att tänka sig, att det fina silket spinns av små larver, otäcka vimlande maskkryp, som äter och äter och äter, tills de en dag vecklar in sig i kokongen? Kunde de bara ana, vad deras avsöndring en gång ska åstadkomma – men man vet inte hur de skulle ta det, silkesmaskar ser väl livet från en annan synpunkt. Hela deras liv är att äta och ömsa skinn, äta och ömsa skinn, spinna och spinna och sedan somna och sovande domna allt djupare i det heta vattnet och dö – för skönhetens skull. Puh-li heter hon och sköljer kokonger. Hon är en av de hundrafemtio småflickorna i sidenfabriken, som alla sköljer kokonger. Det är barngöra. Vattnet, där bindeämnet ska lösas upp och silkestrådarna bli fria, är skållande hett, och utom det att barn är billigare, så uthärdar också deras fingrar mer än vuxnas. Inte så att de verkligen tål vid det i längden, men de härdar ut längre än de vuxnas. Puh-li är redan åtta år, men liten för sin ålder och mager och ful som de flesta barnen. Det är så med silkesmaskarna också: man får vara noga med att ge dem läckra och fina mullbärsblad – får de dåliga, så blir silket sämre. Man kan inte begära samma silke av vårdslösade maskar. Och man kan inte begära samma färg och storlek av ett människobarn, som jämt står stilla i het ånga och halvsvälter, som av ett som springer omkring i torr luft och då och då är mätt. Men i olikhet mot silkesmaskarna avsöndrar inte Puh-li något silke, och därför måste det betraktas som hennes ensak, vilken vikt och vilket utseende hon föredrar att ha. Puh-lis hem ligger långt utanför staden, därför sover hon tillsammans med många andra av barnen i en sovbarack, som lyckligtvis ligger nära fabriken. Den korta vägen dit och tillbaka känner Puh-li mycket noga till, från husgerådsförsäljaren, som alltid sitter i gathörnet med hela lagret utbrett framför sig, och till slaskhögen, där svin, hundar och fattiga barn går och rotar. Hon har själv rotat där ibland, men dels är hon oftast för trött, och dels är väl egentligen de andra mer berättigade, eftersom hon ju i alla fall får sin löksoppa på fabriken var dag. I tvärgatan skymtar trappan till ett tempel. Hon skulle kunna blunda och rita av den, om hon kunde rita, men hon har aldrig tänkt på att gå dit och upp i templet. Hur skulle hon orka något så överflödigt? Men hon vet ju inte heller, att det är Barmhärtighetens gudinna, som bor där. Ja, det är Kuan-yins tempel. Från de snidade bjälkarna blickar Drakens urgamla symbol ut över staden. Detta är ju hans land. Han är den kraft, som ingen kan fatta och fasthålla, men som rör sig genom eld och luft och vatten lika lätt. Där inne i skymningen mellan tempelpelarna, på en hundraårig målning, kämpar han med sin gamle fiende tigern. Det är en ojämn kamp. Tigern ryter och spärrar upp sina breda vita käftar, men hans raseri är fåfängt. Aldrig kan den fasta marken, aldrig kan bergen och jorden gripa de rörliga elementen. Hur kan det ändliga, det slutgiltigt formade och mätbara någonsin tro sig ha besegrat det som inte ens kan innefattas i ett namn? Men om allt det vet Puh-li ingenting. Ändlighet är för henne: Upp, det är redan slut på natten! och oändlighet är arbetstiden, då man timme efter timme, timme efter timme, fjorton timmar igenom, slåss mot sin kontraktsvidriga lust att lägga sig ner framför sköljbassängerna så som man står och går och somna på fabriksgolvet. Innanför tempeldörren, där Puh-li aldrig har varit, står en offerkittel av brons. Den är gammal, väl tusen år, och när den för länge sedan hittades och grävdes upp ur jorden, jublade hela trakten: Se, en stor tid vänder tillbaka, våra förfäder är ännu med oss, vilket gott omen! – På tre raka fötter vilar en lugn skål, utsirad med kända figurer. De är inte bara ornament. Vart tecken, obegripligt för främlingen, syftar på heliga sanningar, och samtidigt som tankarna har fördjupats genom rader av tänkare, har också tecknet haft sin skiftesrika utveckling, dock alltid med samma ärvda och helgade grundform. Men dessutom är det ornament, och som sådant så väl inpassat, att var linje och var skuggning är en lyckligt funnen del, som stryker under den levande helheten. Så fina saker görs knappt nuförtiden. O, det var en sjudande och skapande tid, Kong-tses och Lao-tses, men allt det nya smältes ihop med vartannat och med det gamla till en enda jättebyggnad, där de enskilda prydnaderna sjöng helhetens lov. De fyra himmelsväktarna grinar ur sina rustningar och drar svärdet till hälften ur skidan, medan de vakar över var sitt väderstreck. Himmel och jord var en gång ordnade och styrda, gränser var satta för varelserna och allt hängde samman intill minsta grässtrå som vajade för vinden. Skulle det inte märkas i folkets öden, om en kejsare saknade någon av dygderna? Skulle det inte märkas bland familjens medlemmar, om en familjefader underlät att offra? Fasta band förenade de levande med varandra och med andevärlden. Vid himmelens altare offrade kejsaren, och vid förfädernas altare familjefadern – båda delarna oundgängliga ting och fastställda sedan urminnes tider. Inte ens demonerna smög vilka vägar som helst – himmelsväktarna vakade över ordningen med halvdraget svärd. Till och med silkesmaskarna, de vimlande, hade sin heliga och bestämda plats i världsordningen. Liksom kejsaren vart år satte plogen i jorden – den urgamla handlingen, som är äldre och kommer att vara längre än alla världens kejsardömen – så offrade kejsarinnan enligt tusenåriga riter till Yuen-fi, silkesmaskarnas gudinna. På den tiden fanns det ännu inga fabriker; sidenet vävdes i hemmen. Numera blir sidenväveriet mer och mer fabrikörens ensak, hans och Yuen-fis, ty friheten är på marsch. Och Puh-li är ett frihetens barn. Sin mor minns hon inte, sin far minns hon knappt, hennes bror har lämnat henne hit, vad skulle han göra? Hon hör egentligen inte samman med någonting. Blev hon sjuk och dog i morgon, skulle de kanske sucka där hemma, men det vore en suck av både sorg och lättnad. Kamraterna på fabriken skulle inte ha tid att sakna henne. Förmannen skulle kanske bli ond, men han fick väl snart en ny. Det är gott om fattiga småflickor. Längst inne över altaret sitter Kuan-yin själv, mild i sitt dok och sina veckrika kläder och med händerna vilande i knät. Från början var hon en manlig gudom, men småningom blev hon kvinna för att slutligen avbildas med ett barn i famnen. Hur skulle annars Barmhärtighetens eviga urbild se ut? På ömse sidor om hennes mörka bronsbild hänger helgonmålningar av en berömd mästare: två heliga män med guldgloria i var sitt vilda berglandskap. Deras drag har en främmande prägel, de har örnnäsa och tätt svart skägg – en påminnelse om Kuan-yins och så många andra gudomligheters hemland, Indien. De lyckliga, de har lämnat bakom sig förgängligheten, lidandet, tomheten och slitit sig ut ur hjulets kretslopp. De har nått den andra stranden. Snart skall bländverket lösas upp inför deras befriade ögon. De lyckliga, de har ingenting mer gemensamt med hela den värld, vars plågor drev dem att fly. Redan nu är bergens stillhet stor omkring dem, och inom några få år skall inget rop nå dem mer – då har de beträtt det obeträdda: nirvana. Men Kuan-yin lyssnar ännu. Orörlig sitter hennes mörka bild, omramad av de saligas romantiska berglandskap. Orörligt ligger ett leende över hennes läppar. Hon är den som hör böner. Kuan-yin, du som sägs vara närvarande i varje syn som manar till barmhärtighet, du som påstås vara tillstädes där en mygga klagar, hör du verkligen inget ljud från Puh-li, inget från tusen barn framför skållheta sköljbassänger? Är Puh-li inte värd så mycket som en mygga, o Barmhärtighet? Visst är barnen i Kina otaliga, större tillgång än efterfrågan, men inte räknar väl du, Kuan-yin, efter västerns nationalekonomiska system? Eller har du på allvar slutit ögonen för världen, trött av alltför mycken klagan? All jorden ropar, från de levande stiger ett stort skrik. Du måste sova, Kuan-yin, annars skulle det fridfulla leendet inte sitta så fast på dina läppar. Och ändå berättas det så: På tröskeln till nirvana stannade Kuan-yin, såg sig om och såg världen vara översvämmad av lidande. Då avlade hon ett heligt löfte: Förrän alla varelser har nått frälsningen, förr går jag icke in i nirvana. Så stannade hon bland oss alla. Den eviga vindlösheten försakade hon, därför att hon var en av oss alla. Men om allt detta vet ju Puh-li ingenting. Uppe på sluttningen, över hustaken, lyser främlingarnas tempel, det anglikanska kapellet. I solen glänser ett kors på takåsen. Puh-li vet inte vad det egentligen betyder, vet bara att det är ett tecken för främlingarna. Det är ett pinoredskap, Puh-li. Inne i kapellet sitter samma tecken över altaret, och där hänger en döende man med törnris om pannan. Vad han har gjort? Nå, han botade sjuka och bad människorna vara vid gott mod, ty något nytt var kommet, ett nytt rike, en ny ande ... Så gick det honom också illa, som du ser. Han var också en av oss alla. Men sedan dess har ju denna nya ande brett ut sig. Den finns bland de vita främlingarna, och nu sprids den dag för dag också bland de gula folken. Den är så helt annorlunda än allt annat. Ty Kong-tse sade: Allt vad I icke viljen att andra skola göra eder, det skolen I icke heller göra dem. Men Kristus säger: Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det gören I ock dem! Det är just den stora skillnaden mellan Östern och Västern: medan Östern sitter stilla i passiv vänlighet, stiger Västern beslutsamt fram med ivrig tjänande kärlek, med aktiv barmhärtighet. Därför är det ett gott tecken, att Västern verkligen är i färd med att erövra Östern. Inte så mycket i yttre mening – de segrar som förut vunnits med järn och guld, de omintetgjordes ju av rasande upprorsmän – men Västerns teknik, Västerns arbetssystem och därmed också Västerns ideal håller på att skapa en ny, livsduglig anda där borta i det gamla sovande sagolandet. Men av allt detta märker Puh-li inte så mycket, ty hennes livsduglighet kan snarare sägas vara i avtagande. Det är synd, Puh-li, att det finns så små möjligheter för att du någonsin ska komma dit upp i kapellet. Utom Kristusbilden, som kanske skrämmer dig, du som är ovan – var inte rädd, Puh-li, det var så längesedan – finns där många andra vackra saker att se. På altaret står en sjuarmad ljusstake, gjord efter den som en gång stod i Jerusalems tempel. I den kan vi se ett förädlat arv från babylonierna, de som byggde tempel i sju avsatser åt de sju lysande planetgudarna. Och har du sett stenlejonet här utanför stadsporten? Nej. Men jag ska berätta dig något. Det underligaste med det lejonet är att det har vingar vid bogarna; det är precis som på de underliga lejontjurar med människohuvud, som man har funnit i Mesopotamien; och där borta, där finns det lejon, men här i Kina finns det ju inga. Vet du vad jag tror: att det urgamla lejonet utanför stadsporten är släkt med de keruber som bar Jahve på sin rygg ... Så sträcker du och jag, Puh-li, ytterst och sist våra rötter till samma traditionens källor ... Men Puh-li förstår inte. Hon känner så dåligt till sitt folks traditioner. Hon är ett fabrikens barn. Hon har inga rötter. Nåväl, lilla Puh-li, då har vi ingenting gemensamt. En blodfattig humanitarism tilltalar inte mig, hellre en manligt kärv humanism. För ett gammalt egendomligt kulturfolk kan jag hysa vördnad, även om jag inte förstår det och även om jag bekämpar dess anda, men för en silkesmask, som inte ens ger eget silke, har jag inget intresse till övers. Fröken Jansson klär skyltdockorna i siden, i blomtyget från fjärran östern – en hälsning från morgonrodnadslandets sagodrottningar, från danserskorna med klirrande vristringar och från de näpna små geishorna med sina lustiga gamla sånger till samisen. En hälsning, och på samma gång ett tecken på den vänskap och beundran, som i våra dagar knyter nation till nation, kontinent till kontinent, kultur till kultur. Försmå inte den hälsningen, klä er i siden, pröva vår nya, utsökt mjuka och behagliga kvalitet! DEN VITA DRÖMMEN Reklamchefen Landers’ våning var tillräckligt rymlig för hans stora middagar, trots att den låg i ett modernt hus. Ett modernt hus! Fru Landers vantrivdes med moderniteten. Fönsterna sträckte sig över ena sidan av rummet, så man nästan bodde ute. Värme- och ventilsystem fungerade visserligen oklanderligt, men själva den känslan att mitt i sitt hem ändå vara ute i världen, den blev odräglig i längden. Strömmande dagsljus är nyttigt på kontor och fabriker, där man behöver spara på lyse och ögon, men inom ett hem ligger det något störande i en alltför klar dager. I boet vill man sticka huvudet under vingen, glömma att det finns ett utomkring, vara lycklig. Sådana små varma bon kan man träffa på vid storstadens mest mullrande gator: rum med tunga gardiner och mjuka mattor där ljudet dör, våningar i evig skymning, där golvlampan, inte solen, är den förnämsta ljuskällan. Till och med restauranger – små krypin i gammaldags stil, med dämpad belysning över borden och konstsaker på väggarna, för att själen mitt i jäktet ska kunna vila hos det sant varande, hos det som kommer att uppskattas om tusen år likaväl som nu, och med de märkvärdigaste poetiska namn på de rätter som serveras, för att också en så bastant njutning som matglädjen ska få sin krydda av fantasiens finaste dofter. Och gästerna sjunker tillbaka i sin egen värld vid skenet från en fladdrande levande låga i svart stake, som snäckan drar sig in i skalet. Så gör ju också en forskare. Han vaknar sent, och folk som vet det säger: En sådan lätting! – Men det är därför att dagsljuset splittrar hans uppmärksamhet, det drar hans blickar ut över hela den vida världen, som är ett mycket för stort område för en enda människas arbete. Först när kvällen kommer och skymningen, och när lampan är tänd, först då kan han arbeta som han vill. I ljuskretsen från lampan är hela hans värld koncentrerad, där borrar han sig in i problemen, och utanför står mörkret, som inte lockar ögonen bort från boken och papperet. Långt in på natten sitter han så vid studielampan. – Men när den dagen kommer, öppnar han fönstret, och ut flyger hans fynd och tankar som små livskraftiga frön för att växa och slå ut till träd i solljuset. Men så som forskaren gör också trollkarlen och besvärjaren. Han ritar sin krets med krita och drar sina pentagram, och innanför kretsen glöder hans fyrfat, men utanför är mörker. Vid första ögonkastet tycks det vara en bräcklig mur, som är byggd av krita – ett kritstreck suddar ju ett barn ut med ett drag av handen. Och det skulle skydda mot de väldiga med eldögon där utanför i mörkret? Men kritan själv är bara ett yttre tecken, det som verkar är ordet, det allsmäktiga ordet, som tycks vara en fläkt i vinden ännu förgängligare än kritan, men som besitter så hemlighetsfulla krafter. Och medan elementarandarna stormar och rasar som en åsknatt runtomkring, står besvärjaren trygg i sin krets av ord och krita och bjuder och befaller över larmet, som inte kan skada honom. Ära, makt och guld kan han tvinga sig till av de hotande makterna – lugn i sitt hölje av ord. Så gör slutligen också den som sover. Karg är den vakna världen, och våra impulser är mångskiftande och bottenlösa, de trängs med varandra, de trampar ner varandra, och de stöter sig lama och lytta mot den vakna världens murar. Men var människa har en egen nyckel till ett eget land, där inget är som här, där det gångna står upp till nytt liv, där de vildaste, ouppfyllbaraste önskningar stiger fram i fantastisk skepnad, där tillvaron följer andra lagar än dem vi mödosamt letar ut för vår gemensamma värld. Stackars alla sömnlösa! Ingen lättnad är som den att sjunka bort, mjukt, långsamt, från den verklighet där vi dagligen offrar den läskande illusionen för att få kunskapens sura äppelkart i stället. Och så var också Landers’ middagsbord ordnat. De stora fönsterna doldes bakom mörka gardiner, och allt ljus kom från de små hemtrevliga låga lamporna på bordet. Luktärter vällde ut från låga skålar i stora fång som kvällsskyar, och sorlet steg och sjönk i vågor, som sällan genomskars och aldrig stördes av något bilhorn eller någon spårvagnssignal från gatan. – Det blir ett kulturellt notvarp, hade Landers sagt, när han satte upp bjudningslistan. Och det var ett kulturellt notvarp. De av Landers’ gamla kamrater från Tekniska skolan, som det hade blivit något av och som han hade hållit uppe kontakten med, satt här i kväll. Flera konstnärer, bland dem minst två namn av första klass, några journalister – yngst Tage, som egentligen inte hörde riktigt hit än men ändå mindre kunde tas i något annat sammanhang – några vetenskapsmän, bland andra den berömde geologen professor Filip, och några författare, främst bland dem Vilhelm Berg. Och sist men icke minst damer, hustrur och döttrar, adlade och upphöjda till kulturell rangplats genom sina mäns och fäders förfinande umgänge, men likväl kvinnor tillräckligt för att deras skuldror och armar och även samtal skulle jaga sprittande ämnen genom männens ådror. Fin doft av gammalt vin och gammal kultur och gammal, urgammal instinkt, allt innanför skyddande täta draperier och i den skyddande milda ljuskretsen kring lugna lampor. Bland de yttersta och sista sitter Tage och ser stumt upp mot Britt, där hon tronar vid sidan av Bäfver, porträttmålaren. Hon är så vacker i kväll som en luktärt, och det fastän hon är klädd i svart (hon har ju sorg). Det är ett mjukt svart silkestyg, som smyger sig tätt och smeksamt utefter den unga kroppen och kommer halsen att glänsa ännu vitare och håret att sväva ännu luftigare och blondare än vanligt. ”Such stuff as dreams are made of”, citerar Tage för sig själv. Samtalet svärmar som bin, glada gyllene bin, men bildade bin. – Ja, hörs en klar röst (det är visst professorskan Filips) – jag tyckte om henne som Lady Macbeth, hon ligger nog bäst för sådana roller, men jag tycker inte om henne i stort sett ändå. Hon klär sig för extravagant, och så lär hon vara så vidlyftig, har jag hört. Men redaktör Relander lutar sig mot sin bordsdam med ett augurlöje: – Nå, vad tyckte fru Bäfver om hans sista diktsamling då? – En avmattning, givet en avmattning. Nå, han är gammal nu, ingen håller sig evigt ung tyvärr. Han når aldrig upp till sin forna höjd mer – det är verkligen på sätt och vis något tragiskt över stora gamla skalder, som bara har sitt eget förflutna att tävla med. – Men säg inte så. Lade ni inte märke till de raderna i Havsstämning: Tångens tunga knippen gunga klungor av guld i svalgrönt svall. Det är vad som kallas ”poésie pure”, fru Bäfver. En smula däst lutar sig professor Suneson (vid Konstakademien) tillbaka mot ryggstödet, vrider huvudet åt sidan och inleder ett anförande: – Det svenska lynnet ligger inte för ytterligheter, det har vi nu sett genom århundraden. Det svenska lynnet har ett drag av lugn och sansning, som omöjligt kan överskattas. Därför tror jag inte heller att ett estetiskt vidunder som det platta taket någonsin kommer att bli hemma här bland oss svenskar. Man kunde uttrycka det så: det är ju klart att ett huvud behöver en hatt! Den dag då en så enkelt förnuftig sak tappas bort – ja, då skulle jag verkligen med Spengler vilja tala om ”Untergang des Abendlandes”. Det kanske kan tyckas som en obetydlighet, men det är djupt symboliskt. Känslan för det sköna är själva – själva utkristalliseringen av vårt liv, själva livsnerven, själva berättigandet för vår tillvaro, eftersom det ju är det som kommer att gå som ett arv till eftervärlden – – – Tage satt tyst och fångade brottstycken av sorlet. Han kände sig behaglig till mods. Han kände sig hemma. Han tyckte sig ha kommit in om inte i det allra heligaste så i en av förgårdarna. Vad han hade läst ofta om den eller den storheten och sett deras porträtt i tidningen, och här satt de nu livslevande, och under samma tak satt han, Tage, och delade deras sällskap och deras tankar. En minnesbild dök upp, var hade han sett det, en stor gyllene krona svävande över en stad? Var det stadshusets tre kronor? Han kunde inte påminna sig riktigt, men det betydde något, det betydde den makt han hade vigt sitt liv åt ... Kulturen. Anden. Det hade redan hållits många tal i kväll. Den gemytlige Landers höll inte på formerna alltför mycket, han ville hellre att gästerna skulle tala och röra sig i thyrsosstavens tecken, och gästerna kände det och höll tal för vad som for genom deras huvuden och satte deras hjärtan i brand. Ändå väckte det ett inte enbart smickrande uppseende, när Tage Werin nu reste sig med omisskännlig rörelse och började tala om de kända och vördade män han såg runtomkring sig. Hur han hade sett deras porträtt. Hur han hade läst deras förnämsta verk. Hur han, den unge, hade sett upp till alla dessa ... De andra smittades av hans rörelse. Må vara, att det föreföll opassande, det var ändå en röst ur en varm själ, och varför kunde inte ungdomen också få säga sina tankar, särskilt i våra dagar, och alldeles särskilt när tankarna var av så vårdat slag? Och Tage fortsatte och stannade vid Vilhelm Berg, den vördade. Hans namn! Hans verk! Var han inte en sann sinnebild för hela vårt kulturella liv? Och Tage utbringade en skål för Vilhelm Berg, sinnebild för den mänskliga odlingen! Man drack med ett leende, men icke utan gillande. Det är vackert med ungdom. Då reste sig Vilhelm Berg! Han tog upp handsken. Nu blev det spännande, ty den store var oberäknelig. – Herr (?), herr Werin vänder sig till mig som till en representant för den mänskliga odlingen? började Vilhelm Berg. Till mig i egenskap av diktare? Men jag avböjer skålen, jag böjer den tillbaka åt annat håll. Vad vi diktare är överskattade! Som om vi verkligen betydde något för mer än en eller två! Som om vi kunde begära, att en enda av våra läsare skulle förstå det som låg bakom en enda rad i årets succèsbok! Och så skall det vara. Inte har de fattiga rim och rytmer – och tankar! – vi pressar fram under trycket av vår egen ångest en så stor och ödesdiger betydelse för någon annan än just den som skriver dem. En springbrunn pressas i höjden – bör man då verkligen som upplyst människa bygga ett altare åt den mäktiga glittrande vattenstrålen i stället för att makligt fylla den bägare man har och samtidigt säga: Se där, här finns en avlägsen källa på en viss höjd – på grund av jordskorpans beskaffenhet har vattnet sökt sig hit, och av lufttrycket slungas det i höjden – (ja, allt det där känner professor Filip här bättre till än jag). Ett egendomligt skådespel, och abnormt. Och ändå skulle jag vara frestad att svara: ja, dikten är kulturens kärna. Därför att kulturen är en enda stor dikt. Men den är en dikt i dyrbarare materia än ord – en dikt i kött och blod, i levande människors levande själar. Världen är i denna stund – och har väl alltid varit det, liksom den alltid kommer att så förbli – en strömmande flod av plågor och orenlighet. Väl den, som inte ger sin själ till spillo genom att sammanblanda sitt inres vita dröm med den yttre världens mörker. Till och med de få, som genomvadar Inferno som vore det en mardröm att snart vakna ur, vid Vergilius’ sida som Dante, behöver för att inte sjunka i virveln den drömmen, den vita drömmen, som är verkligare än den hotande verkligheten. Och Beatrice, alla tiders mest himmelsstrålande dikt, stiger fram som en skyddande stjärna. Den sanna, den paradisiska verkligheten, som dåren kallar dikt, men som skyddar mot den falska, mot Inferno. Detta är kulturens innersta kärna. De som tror sig skymta dess innehåll i teknikens framsteg – där de inte tjänar Beatrice till gloria kring huvudet eller vagn under fötterna – är barbarer. Och de som ser det i en utopisk kamp för denna världens ting – en kamp som är dömd att misslyckas och som smutsar de kämpandes själar med hat och rolöshet – är i samma grad barbarer. För kulturens stora dikt i kött och blod och ande vill jag i kväll höja mitt glas – o du klassiska vin, som gör sinnena skumma för omvärlden men anden klarsynt för en annan värld! – Mina damer! Mina herrar! För husets unga dotter, eller fosterdotter, höjer vi våra glas – för henne och för den kulturens gudomliga dikt hon förkroppsligar! Avslutligen kom överraskande, men väckte förtjusning. Alla glas lyftes, så att vinet genomglödgades av ljus underifrån, alla ögon fästes på Britt, och rodnande lyfte också hon sitt glas till svar med en rörelse, som var så fulländat vacker att man höll andan – och ändå uttryckte den egentligen ingenting, varken stolthet eller blyghet, varken vänlighet eller fientlighet – ingenting annat än det självklara medvetandet om sin egen fulländning. * * *